Föräldrarna

Det finns vissa, som aldrig riktigt varit bra på något. De lyckades aldrig komma över medelbetyget i grundskolan, de ansträngde sig inte heller nämnvärt. De var aldrig bättre än andra på idrott. Matte förstod de sig inte riktigt på. Svenska struntade de i, de lärde sig aldrig riktigt att stava. De var inte musikaliska. Måla kunde de inte heller. De lyckades aldrig se sådär coola ut, bli populära eller sticka ut. Nej jackan från Intersport, skräp-tv och kommersiell radio var på något sätt enklare. Inget tycktes intressera dem och livet var redan för länge sedan slentrian. Efter gymnasiet lyckades få av dem ta sig ifrån den plats de föddes på trots att de ibland drömde om ett annat bättre liv. Israel/Palestina-konflikten fick de aldrig riktigt grepp om och än mindre varför alla talade om skotten i Sarajevo och Berlinmurens fall. Och perestrojka vad var det? De var aldrig mer än medelmåttor.

Men så en dag händer något: de får barn. Plötsligt vänds världen upp och ner. Vips är medelmåttan försvunnen och ersatt av en betydligt mer självgod uppenbarelse. Här. Här finns något jag faktiskt kan! Och jag tänker inte sticka under stol med det.
De finns överallt, de förmanande. De som vet bäst och pratar högst. De som fäller sylvassa kommentarer, illa förtäckta gliringar och pratar med bebisröst till ditt barn. Som pappan vid barnmatshyllorna som jag lätt motvilligt dras in i en konversation med. "Jaså följer du inte viktkurvan?" säger han och böjer sig ner, otäckt nära mitt barns ansikte. "Har mamma satt dig på svältkost?". Sen träffar jag mamman på öppna förskolan. "Lilla Alfons får eeeeenbart hemlagad mat. Ekologiskt självklart. Vad matar du din pojke med?". "Det är olika" svarar jag undvikande. Det sista jag vill är att prata bebisprat med okända. Jag har konstigt nog aldrig varit intresserad av andras bajskonsistens eller bröstmjölkspumpar. Mamman liksom strålar, trots sina av sömnbrist djupa ringar under ögonen. Hon svarar med att raljera kring burkmat, som om det vore radioaktivt avfall från Tjernobyl. Hon lagar minsann storkok två gånger i veckan och hon har ingen förståelse för den som vill sitt barn så ont, att de låter barnet äta industrimat sitt första år i livet. Hon kallar varmkorv för luft - och saft för socker - och socker för gift. Till slut provoceras hon av mitt ointresse.

Uppfostringsmentaliteten tycks extra stark bland föräldrar. Det skälls om nedfälld suflett och vett och etikett. De vill vända ut och in på ämnet barn, de vill hissa det bra och dissa det dåliga. Det är svart eller vitt och inget däremellan.
De packar sina små Pippi Långstrump-kappsäckar och skickar barnen till skolan med ett förnöjt leende. De plockar med sig tupperware med tio fack och ekologiskt närodlade fem sorters rovor. Ombyten, skötväska de luxe och klippkort på junibacken. De saknar inget i livet. De är föräldrar, här och nu - och de har funnit mening.

Jag ser på min son och jag tittar upp på mig själv. Jag är inte den bästa, inte heller en av de sämre. Jag är bara ganska bra, trots att verkar förbjudet. Jag ger mitt barn kärlek. Varför skaffa grönländsk vinterutrustning, rymdfarkostliknande barnvagnar och ägna all ledig tid till barnmatskok? Vem bryr sig om slitstarka gore-texhandskar om tusen år (eller om en timme i snödrivan, där alla ändå slutar som blöta hundvalpar)? Det finns annat jag är bättre på. Mitt barn är en del av mitt liv - precis som mitt jobb, mina vänner, min träning, min musik, min karl, mitt knull, min morgontidning, min plätt i solen. Jag tror inte han dör för det. Det finns annat i livet hörrni.