Från såsig gymnasiegrungare - till nästan obehagligt piffig träningsbrutta

Jag bokade in mig på ett intensivpass igår, bara för att det var fullt på alla andra. Jag tänkte att jag väl kan fuska lite om det inte fungerar. Instruktören hette Gottfrid, var runt 35 och hade valt väldigt passande musik. Jag gillar att köra armhävningar och situps till Rammstein och Marylin Manson. Intervaller är det bästa. Först hårda pass på golvet, sen hoppa upp igen för högpulsträning till några låtar, och åter igen ner på golvet.
Efter halva passet insåg jag att jag orkade. Tänk om alla gamla gymnasiekompisar hade sett mig nu? Från halvsläpig grungerockare - till piffig träningsbrutta.
Jag såg mig omkring. Insikten slog mig med skräckblandad förtjusning: jag är en av dem nu. En av de där sportbrudarna med Adidas-sneakers, hästsvans och glansiga löpartights. Som inte vacklar en sekund, som vill och orkar. När hände det? Min plan var att träna upp kroppen efter graviditeten, att stärka ryggen. Jag blev snabbt beroende. Min motivation visste plötsligt inga gränser. Att komma bort från bebiseriet i ett par timmar, att och hoppa runt och ta i, den frihetskänslan var precis var jag behövde för att klara sömnlösheten och den där lilla krabaten som prompt skulle vara klistrad vid mig all vaken tid. Nu är jag mer tränad än jag någonsin varit. Med risk för att överdriva: Men jag känner mig nästintill odödlig idag!