Yoga in my ass

Jag ger allt. Jag har läst på. Jag praktiserar Pranayama som aldrig förr. Är det nåt jag kan efter att ha gått på profylaxkurs och fött ett barn - så är det att andas. Jag är grym på örnen! Faktiskt! När jag såg på de andra kunde de inte trixa runt foten ett halvt varv extra, som jag kunde. Och jag har balansen! Jag sträcker mig längst vid triangeln. - Ändå gör det inget för mig. I jämförelse med ett riktigt tufft spinningpass är det ingenting.
Igår låg jag i gräshoppan i fem minuter och undrade vad som var meningen - egentligen? Jag sträckte ut mig allt jag kunde i Ardha-Kurmasana (halv sköldpadda). Men gör det något för mig? Nej. Ser jag fånig ut? Säkert. Jag försöker tänka positivt, intalar mig att en 3000 år gammal tradition inte kan vara verkningslös. Världens alla hinduer och buddister kan inte ha fel. Det är mig det är fel på! Jag behöver professionell hjälp med detta.
Varje gång jag lämnar passet är jag tröttare än när jag kom. Jag får svårt att sova, som i natt. Det kanske fungerar i längden, men yoga ger mig blott en känsla av frustration, otillfredsställelse. Jag vill också ha den där nyfrälsta uppenbarelsen som ny-yogade människor har. Det där avslappnade, tillfredsställda ansiktsuttrycket. Jag nästan retar mig på en del av dem. De ser väl medvetna ut, om att de förstått något som inte jag förstår.