Vårkänslan som nästan går mig förbi

Med jobbtankar surrande i skallen är jag helt omedveten om den vår som stundar. Steget från tvhuset där jag sitter vid mitt skrivbord under lysrören, ut till verklighetens friska kvällsljus, kändes oändligt i kväll.
Sextio förtvivlade personer har hört av sig till mig igår och idag, efter en efterlysning på människor som drabbats av regeringens nya politik. Ibland när jag lyssnar till människors livsöden får jag en klump halsen. Andra gånger är jag helt oberörd. Vissa lyssnar jag till medan jag vrider mig i obehag. När rättshaverister försöker stjäla min tid lägger jag alltid på luren med en känsla av att vara totalt dränerad på energi. Ibland är frustrerad över att jag inte kan hjälpa dem. Ibland är jag bara ledsen.
I mina egna tankar på morgondagens reportage noterade jag inte ens kvällssolen. Inte förrän jag vek av runt hörnet på min gata. Jag såg parken och träden som vilade i behaglig varm kvällssol. Nu förstod jag varför alla var så glada på vägen hem. Han höll upp dörren. Han lät mig sätta mig fastän han var på väg, hon log mot mig när vi skulle slänga något samtidigt i papperskorgen i tunnelbanan, han lät mig gå före i kön hos Skomakaren. De bjöd på drickat till hämtpastan på italienaren. Så klart!