Påsklycka?

Jag inbillar mig att alla är sådär fasligt lyckliga nu i påsk. Att de sitter tillsammans i timmar, och att de sover över och vaknar med den härligaste samhörighetskänslan. Att de skrattar över färgglad påskmat och att gula dukar lyser och påskriset doftar vår med sina björkknoppar och fjädrar. Att de tassar upp om morgonen på knarriga trägolv och känner doften av perkulatorkaffe. De är många och de vuxna slåss om uppmärksamhet av de söta barnen med de stora ögonen. En farfarsmor skär ägghalvor och har triljoners skrattrynkor, en farfarfar sitter i sin stora slitna sammetsfotölj och luktar pipa. Senare på kvällen ska han läsa högt ur kvällstidningen och sucka åt något politiskt. Men först ska mor och dotter ta en uppfriskande promenad och få röda kinder. De ska prata om viktiga saker och minnen, och om sommaren som kommer. Pappan ska påta ute i trädgården, räfsa de första höstlöven som tittat fram nu när snön äntligen smält, och han ska ropa ett högt hej när de äntligen är tillbaka.
-Jag trodde ni gått vilse! skriker han och skrattar och fortsätter det han höll på med.
-Nej då, vi tog bara en extra lång promenad runt sjön.
De är varma av motionen och snurrar av de långa stickade halsdukarna som de kanske använder för sista gången i år. De springer in och dricker iskall rödvinbärssaft som någon faster kokade och frös in förra hösten. Barnen kommer springande och sliter i deras händer och vill dra med dem till barnrummet så att de kan läsa saga en stund. På tv går något korsordsprogram och i köket surrar P1 lågt i bakgrunden med nåt program som ger ro i bröstet. Det är ett myller av familj och släkt och ingen har någonsin känt ensamhet.