Endorfinbrist

Idag är en sån där dag då jag undrar om jag bränner av varenda liten endorfin när jag är glad - med tanke på hur låg jag känner mig nu. Jag har varit så lycklig den senaste veckan. Haft vänner på besök, blivit firad och känt att jag trivs så otroligt bra på jobbet. Igår var en fantastisk vårdag. Jag och Folke ute i solen och parken. Glenn hemma lagandes mat, världens bästa lilla familj. Idag orkar jag ingenting, jag ser allt i svart. Jag stänger in mig i sovrummet. Huvudvärken dunkar. Jag är sur och negativ. Folke är grinig och trött och jag orkar inte med honom. Det är den värsta känslan, när man känner att man inte orkar med sitt eget barn.
Nu ligger jag här i mörkret med fördragna gardiner. Det snöar utanför och jag är frusen och låg. Jag lyssnar till min sambo som busar bort Folkes gnäll. Just nu badar han honoom, jag hör plask och Folkes gråt har bytts ut till skratt. Han är världens bästa, min man. Tar vid där jag slutar, när jag inte orkar mer. Jag jobbar på endorfinlagret här så länge!