Att göra allting rätt eller göra allting fel

Det här är ett känsligt ämne. Men eftersom Ida vågade skriva om "andras barn" och föräldrars görande, vågar jag också.

Jag iakttar ibland andra föräldrar. Hur de hanterar sina barn, hur de agerar och reagerar på gråt, skrik och protester. Jag kommer på mig att tyst för mig själv kritisera ett bemötande eller en reaktion när barnet gör sånt som alla barn gör ibland. Springer iväg fast de inte får, börjar gråta när de inte får som de vill, är högljudda, skriker i protest, klänger på förälderns ben, sliter sönder en bok, målar på en vägg, gråter efter glass eller snor leksaker från andra barn.
En del föräldrar reagerar på ett sätt jag inte gillar. Skriker eller klagar på barnet, tar hårt i armen eller blir hysteriska. Jag sitter där i all min självgodhet och tänker "det är klart att barnet gör som sina föräldrar".

Men sen är det min tur. Eftersom Folke är ett förhållandevis lugnt barn händer det inte så ofta - men när han är på det där humöret gäller det att behålla sitt eget lugn. Det mest tålamodskrävande som finns. Det är i såna stunder jag kan kan banna mig själv över hur lätt det är att ha åsikter om andra föräldrars uppfostringsmetoder.
På en punkt viker jag dock inte ner mig (förutom grundläggande saker som att det är självklart att barnet får ett skrik- och gråtutbrott när du inte gett det nåt att äta sen lunch. Händer chockerande ofta).
Klaga inte oavbrutet på ditt barn. Förolämpa det inte för att det är som de allra flesta barn: dvs vaknar tidigt och har spring i benen. Du är inte ensam i världen om att behöva stiga upp i ottan. Gå och lägg dig i tid, inse att festande a la 20-åring kanske inte ska vara första prioritet de här få åren av ditt liv - och acceptera det du inte kan förändra. Visst, prata om det, be om råd. Det behöver vi alla. Men det här eviga gnället för att man som förälder inte anpassat sitt liv efter småbarnsårens dilemmor, när allt handlar om jaget och den egna personen - det är ynkligt. Kom ihåg att du inte är ensam om att kämpa. Vi kämpar alla. Det är inte ditt fina barns fel. Snälla kränk inte ditt barn.

Jag vill också tipsa om Idas inlägg om självgoda föräldrar oavsett om du tillhör den förälder med ett krävande barn, eller om du är betraktaren med vansinnigt många åsikter.