"Jag kommer inte att bli en morsa som hänger i lekparker"

Jag trodde inte jag skulle bli en av dem som skulle tycka att det var mysigt att sitta med när barnet lekte i sandlådan. I själva verket tänkte jag att den delen av föräldrarskapet - utomhusaktiviteter - skulle bli min akilleshäl. Fy fasen vad trist att stå och frysa i en pulkabacke eller sitta i timmar och "passa barnet" medan han eller hon plaskar i en vattenpöl och vägrar gå hem.

Det var innan jag förstod njutningen i att se sitt barn bli överlycklig över en pulkatur eller att ha lyckats göra en sandkaka med sin hink och spade. Att se vad det hittar på och hanterar allt de upplever, hur de tänker. Att försvinna in i den lilla världen. Långt ifrån jobbångest, ekonomi, relationsproblem, stress - ja allt som följer med vuxet liv - och se det barnet ser, det är som terapi.

Jag visste inte att det enklaste enkla som verkade så tråkigt skulle göra mig lyckligare.