Det är så många känslor, så dubbelt. Pendlande från den största lycka jag någonting känt till att stundvis känna att jag faller ihop av trötthet. Det enda jag vill göra är att stänga in mig i sovrummet med Lilla O och iaktta honom och lukta på honom, se honom i ögonen varenda vaken liten stund.
Samtidigt kämpar jag med skuldkänslor för att Folkes liv helt plötsligt förändrats. Från att ha varit världens mittpunkt till att en ny liten varelse kommer och tar över. Min moster jämförde det lite retfullt med att en ny kvinna helt plötligt en morgon sitter vid käksbordet och ska vara en del av familjen.
- Klart du skulle vara förbannad!
Jo jag förstår det! Men min största chock är ändå Folkes förändring. Jag känner inte igen honom. Vi har varit bortskämda med en lugn kille som det känts som att det gått att resonera med. Han är fortfarande världens finaste lilla pojke - men jag trodde inte att Lilla O:s ankomst skulle ta sig såna enorma uttryck i total känslomässig kaos. Vi har stålsatt oss och förberett oss på en tid med dålig sömn, på avundsjuka, uppmärksamhetstörstande och trilskande. Och här är den tiden: Nej till allt. Nej till mat, nej till att klä på sig, nej till att borsta tänderna, nej till att lägga sig. Ja till att ramla och slå sig för att han är så trött att han inte kan hålla sin motorik och balans. Ja till att vilja vara med mamma när han är med pappa, och vara med pappa när han är med mamma. Ja till att bli buren som en liten bebis, precis som lilla O. Gråtattack för att han inte fick en skål med bönor. Han älskar bönor men för mycket kraschar hans lilla mage. Han grät konstant i en halvtimme och skrek "bööööönoj! Bööööönoj! Böööönoj!" Helt förtvivlad, ingenting hjälpte. Vi försökte distrahera med hans favoritprogram, erbjöd honom vad som helst annat att äta, tog fram hans favoritleksak, erbjöd att läsa saga och sjunga sånger, men han bara skrek "bööööööööönoj!" Haha! Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta.
I veckan ringde de från föräldrakooperativet och sa att han bara stod och hängde på gården. Frågade efter pappa. Vi fick gå och hämta honom.
Mitt hjärta ömmar så för Folke. Jag hoppas bara att han ska må bra igen snart.
Block
2 månader sedan
Oj, vad jag känner igen mig! Det där med att dela sin morsa och farsa med en nyfödd typ som man inte har någon användning av verkar inte vara särskilt kul. Men du kan trösta dig med att det går över!
SvaraRaderaNär vår yngsta föddes gjorde vi så att vi tog med oss den nyblivna storebrorsan på små utflykter. Han behövde komma iväg och bara vara själv med en av oss. Så höll vi i nästan ett år tills Sockertoppen förstod att han kunde ha användning av sin lillebror.
Tack för tipset. Men hur ska vi orka det då? Äh, det gör vi säkert när de här första veckorna passerat. Vad glad jag blir av kommentarer!
SvaraRaderaIbland räckte det med att gå ner på gården bara.
SvaraRaderaJa, det är så massa känslor åt alla håll och kanter hela tiden den första tiden. Lycka, dåligt samvete och på det sömnbrist. Jag blev minst sagt mental ibland, men det blir bättre. Mycket bättre! Och vad som händer här, ja du, det är inte mycket. Same old, same old, bloggen uppdateras sällan. Jag tror det är för att jag har det så bra, skriver illa då. Kram, Samma
SvaraRadera