Det man inte vet...

Att ta hand om en sjuk två-åring som bara grinar och säger nej till allt medan bebisen vill vara klistrad vid en och skriker bara man lägger ner honom en sekund - det är nog en av de största prövningar jag varit med om. Jag önskar att jag hade två famnar så att jag kunde lägga hundraprocentig fokus på varsitt barn.
Jag minns vid ett tillfälle hur en arbetskompis utan barn reagerade när jag skulle hem och vabba.
- Det verkar lite skönt att vara hemma och vabba då och då.
Eller hur! Visst, jag har hört talas om feberheta barn som bara ligger lite lojt i soffan och tittar på tecknat en hel dag. Men Folke som annars är rätt resonabel blir helt personlighetsförändrad när han inte mår bra. Gråter och skriker och ropar efter pappa eller den förälder som för tillfället inte är närvarande. Vilket får en att känna sig som världens sämsta, som att man inte räcker till.
När jag nu dessutom har två barn är det, förlåt, helvetet på jorden när de är sjuka. Idag grät/skrek de båda i två timmar och inget jag gjorde hjälpte.

Det man inte vet när man inga barn har..
Det man inte vet när man endast ett barn har osv.

Hänt extra i veckan

Fredag. Dagens uppdrag: köpa brödrost. De flesta kanske skulle kalla mig vansinnig, men en svindyrDualit brödrost är vad jag har velat haft i tio år. Den håller en hel livstid säger dem och det finns till och med reservdelar att köpa till. Det blev en cremefärgad som ni ser på bilden. Här ska rostas!


Lördag: Mina tjejkompisar hade kalas för lilla Siri-Lo som fyllde ett år. Fattar inte att det gått ett år och nio månader sen de jublade om att de var gravida efter en lyckad insemination i Danmark. Jag och Lilla O åkte ut till deras mysiga lägenhet nära Nackareservatet medan Glenn och Folke var hemma och kurerade sig. Folke hade låg feber och det är faktiskt lite skönt att göra saker ensam med Lilla O. Stillsamt är ordet.
De hade bakat muffins och tårta, men det roligaste var att man fick göra sin egen Cake Party popper gjorda av söndersmulade muffins och Nutella som de låtit stelna i kylen. Det var bara att grabba tag i en pinne, doppa dem i antingen vit eller mörk choklad som de smält på spisen. Sen rulla dem i något av de fem olika strösselsorterna eller hackade nötter. De lite äldre barnen var eld och lågor. So was I. Helt jäkla omöjligt att låta bli! Men till helgen ska jag köpa Friskis-kort. Då påbörjas Operation Go Milf.


Söndag: Det var här jag åkte till min mosters hus i Djursholm. Om det kan ni läsa nedan. Hur härligt som helst att få bo i ett stort hus med YTA! Tystnaden. Åh.

Tisdag: En riktig fixardag. Ringde Försäkringskassan som hejsan hoppsan inte hade handlagt mitt ärende trots att mina papper skickades in för SEX veckor sedan.
- Jag gör så här, att jag lägger en rubrik om bråskande ärende på dig, så kommer vi att fatta ett beslut inom 48 timmar. På så sätt hinner du få pengarna i tid, sa damen i luren. You better! Varför måste man alltid dubbelkolla saker hos myndigheter? Varför är det alltid nåt knas?

Sedan bokade vi en resa till Visingsö utanför Gränna. Glenns barndomskompis tillika Folkes gudfar har tillsammans med sin sambo sålt sin lägenhet i Göteborg och köpt ett hus med fyra lägenheter i. Galet! Men det är alltså vad man får för pengarna på Visingsö. Vi får alltså bo i egen lägenhet där när vi är på besök. Efter det fortsätter vi med X 2000 ner till Göteborg och bor hos Glenns föräldrar i Majorna.

Jag ringde även IKEA. Inte heller där har något funkat. Inför Lilla O:s ankomst målade vi om sovrummet och köpte ett stort grålaserat linneskåp för både Folkes och Lilla O:s kläder. Jag brukar undvika att handla på IKEA om det inte handlar om förvaring eller mer praktiska köksredskap osv. Handlar hellre gedigna, äldre trämöbler eller satsar på moderna med bra kvalitet. Men nu gjorde jag ett undantag. Gick det bra? Inte särskilt. När Glenn skulle montera ihop linneskåpet sprack hela baksidan av skåpet. Ringde och beställde en ny del. Väntade två veckor. FEL DEL! Tack Ikea. Ringde igen. De skulle skicka den rätta delen. Har den kommit nu efter två veckor? Svar nej. Det är fortfarande ett kaos i sovrummet och Lilla O är nu sex veckor gammal. Är vi glada? Negativt svar även på den frågan.

Onsdag. Hasbeens-skorean. Har stora snubbiga skavsår på fötterna. Fotriktigt, javisst. Men de ska gås in först.

Torsdag. Hade Folke hemma från dagis. Packade ihop mig själv och båda barnen och begav mig till Elisabeth. Hon har två barn i samma ålder som mig. Vi sex såg fram emot en härlig dag där 2-åringarna skulle leka stillsamt tillsammans medan vi pratade, drack kaffe och gosade med våra bebbar. Men det blev bråk om leksaker, svårt att sova lunch och grin halva dagen. Åkte hem med en tråkig känsla. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Å andra sidan hade jag och Elisabeth det helt underbart i Djursholm, så vi hänger inte läpp för det.

På torsdagskvällen tog jag på mig en vit linneklänning, rött läppstift och höga klackar. Tok-ammade Lilla O, stoppade varsamt ner honom i den fina Silvercrossvagnen och begav mig till Lasse i Parken. Där mötte jag upp min före detta chef och en annan chef på mitt jobb. Beställde in oliver, nötter och två lättölar som jag långsamt klunkade i mig i kvällssolen. Vi pratade om jobb såklart men även om våra kvarter och det privata. Jag älskar verkligen Lasse i Parken i Hornstull. Över huvud taget vill jag bara hänga på traditionella mysigt svenska, gärna gammeldagsa ställen. Det går säkert över i höst då jag åter igen konverterar till frankofil.


Fredag: Åt lunch med Nina och Jack. Jag berättade för henne om kvällen då jag ammade konstant i fem timmar. Från 16 till 21.00. Efter det bad jag Glenn gå och köpa ersättning. Vi gav Lilla O flaskan för första gången. Gissa befrielsen! Med Folke kunde jag aldrig göra det. Kunde knappt gå iväg och träna utan att han skrek efter mig. Jag kommer att fortsätta helamma - men bara vetskapen om att han tar flaskan om det krisar ger mig ett inre lugn. När jag berättade det log Nina.
- Vi måste gå ut du och jag!! Det är det sista jag tänker på, men när hon sa det
kände jag att det lät kul. Klart vi ska göra det lite längre fram!

Senare på kvällen efter dagishämtning och parklek mötte jag upp en annan vän. Hon har gått igenom många svåra saker på sistone. Trots det strålar hon. Hon ger mig energi den flickan! Vi åt stora sallader på mitt favoritcafé Gildas vid Nytorget. En av hennes kompisar som också fått barn var med. Vi bestämde att vi skulle ses på en barnvagnspromenad och en fika någon dag medan alla andra jobbar. Oj vad jag inte saknar att jobba!

Lördag. Efter en sömnlös natt på grund av Lilla Os magont: jag gick inte ens utanför dörren. Sov, ammade, skötte Lilla O, läste, lagade mat, sov, ammade, skötte Lilla O, kollade på tv, pratade med Glenn, ammade sov.

Söndag. Gick och handlade en present till lilla Vidar som hade ettårskalas och namngivningsfest idag. Det blev en bok om Paddington, den brittiska lite sorgliga nallebjörnen. Jag tyckte mycket om den då jag var liten. Namngivningsfesten var helt underbar. Vi hade klätt oss fina, jag i den enda amningsvänliga klänning jag hade; en vitrosa tyllklänning. Tog en matchande spets-scarf till över axlarna. Glenn var skitsnygg i sina grå Filippa K-byxor. De håller fortfarande efter tre år, imponerande. Folke var supersöt i sin preppy vit-och-svart-rutiga skjorna och tighta blåjeans och marinblå keps. Lilla O fick sin djungelbody. När vi promenerade dit kände jag mig så lycklig. Min lilla fina familj! Ibland önskar jag föreviga de där ögonblicken. Tänk om någon kunde ta en bild på oss? Vi har inga familjebilder ännu. Kanske kan vi fixa det när Lilla O lärt sig att sitta.


Ceremonin var hur som helst jättefin. Lilla Vidar var supersöt i sin lilla gossfrisyr. Det kryllade av barn som blåste blåsbubblor som landade och sprack på kullerstenarna. Lydia och Arvids vänner kom med tårtor och kakor och barnens ögon lyste när de såg alla godsaker. Bokstäverna i Vidars namn hängde på en gren. Arvids pappa höll en dockteater som vi tyvärr missade då Folke somnade i Glenns famn och Lilla O i min. Så fint ändå, att de somnade samtidigt i våra armar. Den här festen var så lyckad att jag nästan fick prestationsångest för Lilla O:s dop! Längtar ändå. Det blir i augusti.

Glenns syster är här och hälsar på från Luxenburg. Hon är en av de roligaste och coolaste tjejer jag vet. Jag är värsta tönten jämfört med henne. Eller...snarare tant!


I morgon är föräldrakooperativet stängt. Därför ska jag och Glenns syster ta med Folke och Lilla O till Långholmsbadet. Jag ska simma för första gången i sommar! Jag som är stans badkruka.

Skog utanför fönstret - rena drömmen eller ångest?

Jag är splittrad. Som många andra innerstadsbor verkar bli när de skaffat barn. Ska vi bo kvar här på Södermalm? Allt är så enkelt. Dagis tvärsöver parken, stor parklek precis utanför med aktiviteter och massor av barn. Nära till caféer, restauranger och butiker. Nära till vännerna. Vill vi gå på dejt är två-tre timmars barnvakt allt som behövs. Det tar tio minuter att gå till de bästa restaurangerna.
Men - det finns ingen egen liten gräsplätt att släppa ut barnen på. Då drömmer jag om det här. Skog utanför fönstret! Vi vågar inte ens hoppa på pendeltåget och åka dit och titta. I såna fall är det kört och plötsligt bor vi på landet och undrar vad fasen som hände.

Tokshoppat fotriktigt

Swedish Hasbeens har utförsäljning idag och i morgon på Kalavägen 104. Visst är det fortfarande dyrt men med den kvalitén och med tanke på hur mycket jag kommer att använda de här sköna skorna, så tycker jag att det är värt det! Köpte som ni ser tre par.

Tvålren

Jag känner mig så jädrans tvålren. Men nu är det ju "bara" fem månaders amning kvar till en rejäl vinfylla och en cigg.

Solvarmt gräs, bara fötter, vackra vyer, vatten och Lilla O & jag.

De här dagarna består av solvarmt gräs, bara fötter, barnvagnspromenader, goda bäriga frukostar och lätta luncher, vackra vyer och vatten. Kvällarna är mina och Lilla O:s.

Min moster tyckte synd om oss som trängdes med våra två förkylda barn i lilla 2:an på söder, så hon erbjöd oss att låna huset i Djursholm under tiden de var bortresta. Vi skulle få sova på varsitt ställe och ge varandra vila i omgångar. Jag skulle ta med mig Folke och Lilla O medan Glenn rekreerade sig med sömn och sina Amiga-nerderier hemma i lägenheten. Efter det skulle de komma hit och vi skulle grilla tillsammans. Och Folke skulle få springa runt på gården med sin nya fotboll. Sen skulle Glenn ta med Folke hem så att jag skulle få vara ensam med bebisen. Men Folke blev så sjuk att det kändes dumt att slita med honom till en för honom ovan miljö.

Jag åkte själv med Lilla O. Min kompis Elisabeth och hennes Freja följde med och förgyllde dagarna. Har lite skuldkänslor. O är en sån enkel bebis och Folke är sjuk och ledsen, vilket tar på krafterna. Stackars Glenn som inte fick sin egentid. Men jag behöver det här. Det är helt underbart med den friska luften, naturen och de vackra, stora sekelskifteshusen. Jag tror visst att jag gått och skapat mig min egen slags mindfulness, trots att jag knappt vet något om det. Jag ser detaljer, jag är här och nu och jag är varm inombords. Hurra!

Livet

Måla i olja, sjunga, skriva

Jag känner så för att göra något kreativt. Men vad? Känner för stora svepande rörelser på en stor stafliduk. Jag har aldrig utvecklat den sidan hos mig själv. Jag hade en femma i bild men jag förstår verkligen inte varför. Jag var visserligen bra på att teckna och rita av människor. Men att måla på fri hand - resultatet är ett skämt. Ändå längtar jag efter det. Starka, vackra färger i orange och gult. Doppa i olja och rengöra penslar. Har väl en romantisk bild av hela skapandet och av oljemålning.

Ett annat alternativ är sången. Varför slutade jag ta sånglektioner? Jag var alltid helt sprudlande när jag gick därifrån. Glad över att rösten fått en djupare klang och för att jag fått ordning på magmuskler och andning. Jag sjöng mest old school soul.
När jag var liten sjöng jag varje högtid solo för hela skolan och alla elevers föräldrar. Min musikfröken sa att jag hade känslan. Men jag utvecklade aldrig riktigt tekniken. Dessutom har sången varit en känslig punkt hos mig. I tonåren skulle man inte sticka ut och Jantelagen i min hemkommun var skämmande stor. "Du ska inte tro att du är bättre än någon annan". Just nu pågår en debatt om 80-talisterna. Men jag beundrar dem. De går sin egen väg, är inte rädda för att profilera sig och sina drömmar. Om jag växt upp under individualismens tidsålder, hade jag gjort något mer av musiken då?

Sen har vi det här med skrivandet. Jag älskar det. Skrev de 50 första sidorna på en bok. Är det inte klassiskt? Jag vill gå en skrivarkurs, kanske på Biskops-Arnö. Men det får bli efter småbarnsåren. Allt får bli efter småbarnsåren. Eller?

Veckan

Jag skriver kanske inte lika mycket vad som händer i mitt liv rent praktiskt, som jag skriver om hur jag känner och tänker kring saker. Själv gillar jag olika typer av bloggar. Jag gillar att dyka in i andras liv och vardag och läser gärna om jobbstress, blöjbyten, dejting, träning eller annat som händer rent praktiskt. Det kan vara små saker och det behöver inte vara speciellt bra skrivet. Jag kan gilla de bloggar som är skrivna i all hast. Jag tänkte att jag skulle bli mer så. Skriva om vardagen, vad jag gör och hur jag får ihop dagarna. Men jag får för mig att just mitt liv inte är speciellt intressant. Men varför skulle det inte vara det egentligen? Jag tycker till och med att det är intressant att läsa om en kompis vardagsliv som jag i stora drag redan vet hur det det ut. Ni som tycker att såna bloggar är tråkiga, läs inte följande inlägg. Här kommer en sammanfattning av den senaste veckan:

Det ringde på dörren mitt i ett kaos. Glenn och jag tjafsade om disk eller nåt annat löjligt. Natten, morgonen och förmiddagen hade inte tett sig som planerat. Vårt sätt att få allt att fungera och för att sno åt oss så mycket sömn som möjligt, är att sova i varsitt rum med varsitt barn - allt för att de inte ska väcka varandra. Dessutom känner jag att jag behöver den egna tiden med Lilla O innan vi somnar för natten.
På morgonen kommer Folke utspringandes till mig med nappen och hunden i handen. Då vill han alltid kramas och efter en stund frågar han efter välling. Har jag tur har jag redan ammat och bytt på Lilla O som somnat om och då kan jag fokusera helt på Folke. Jag byter blöja, kokar välling och äter frukost. Efter det vill Folke titta på barnprogram. Det är då jag njuter som mest av morgnarna. När vi alla tre, jag och mina två barn sitter/ligger i soffan helt lugnt. Jag läser morgontidningen och tar en till kaffe. Om det är vardag vaknar Glenn efter en timme för att åka till jobbet. Han borstar tänder, klär och kammar Folke så att han är redo att gå till föräldrakooperativet. Om det är helg äter vi en godare frukost med ägg ihop. Folke älskar de morgnarna märker jag. När vi inte ska iväg någonstans och umgås hela familjen hela morgonen. Efter familjefrukost går jag och lägger mig och Glenn tar barnen. Efter två timmars extra sömn är jag utvilad och redo för dagen. Klockan är då kring 10,00 på morgonen.
Men just denna förmiddag hade natten varit kaos med Lilla O:s magont och förkylning. Det gick inte att trösta honom med nappen för att han var helt täppt i näsan. Morgonen blev inte heller som vanligt. Folke vaknade mer än en timme tidigare, vid 04.00 - på tok för tidigt! Folke var grinig och lägenheten såg ut som ett värre bombnedslag. Mitt humör var giftigt och Glenns morgonhumör hade mycket övrigt att önska.
När Anna och Daniel ringde på dörren efter lunch var jag nästintill gråtfärdig. Den tristaste känslan är när man kämpar hårt för att dagen ska bli bra, för att man ska orka umgås med vänner eller hitta på roliga saker. Men då man känner att man bara inte orkar med. Jag tog lilla O i vagnen och sa att vi istället skulle lämna Glenn och griniga Folke hemma, medan vi tog en stillsam lunch på passande ställe. När jag satt där i solen på det lilla nyöppnade cafeet i sofo och åt en enorm sallad med lax och avocado, infann sig lugnet. De träffade Lilla O för första gången och jag kände mig fånigt stolt. Jag måste lära mig att släppa förväntningar och låta dagarna bli som de vill bli. Det är ändå barnens status som bestämmer. Barnen är liksom bossarna i mitt liv just nu. Mår de inte bra mår inte jag bra. Mår de bra är jag den gladaste av de glada!

På måndagen var det dags för styrelsemöte på föräldrakooperativet. Beroende på min egen trötthet kan de tillställningarna vara allt ifrån väldigt trevliga till utdragna och tjatiga. Det är vi föräldrar som bestämmer allt utom pedagogiken som förskollärarna ansvarar för. Vi bestämmer över personalen, lokalen, maten, utegården, utflykter, storleken på barngrupperna och allt annat praktiskt. Jag föreslog för några månader sedan att en del av vår budget skulle gå till renovering av toaletterna. Linolium-mattorna är så mörka att man inte ser hur rena eller smutsiga de är, skitäckligt enligt mig. Nu ska båda badrummen renoveras från golv till tak.

Tisdag: dags att besöka BVC och min barnsköterska Lina på Mama Mia City. Hon är helt underbar. Hon stöttade familjen genom hela Folkes koliktid och vet precis vad vi gått igenom. Jag köpte blommor till henne på Folkes 18-månaderskontroll. Vi blev vänner, även om vi inte umgås privat. När jag blev gravid på nytt och skulle välja barnsköterska var det självklart henne jag ville ha. Hon kommer med så fina råd, är så stöttande och varm. Och genuint engagerad. Man märker att det inte bara är ett löpande band-jobb för henne. Hon frågar mycket om Folke också. Nästa gång tar jag med mig honom så att de får träffas.
Efter BVC hälsade jag på på mina två olika jobb. Hur kommer det sig att kvinnor alltid tjuter av förtjusning när de ser en bebis? Eller snarare, varför reagerar inte män med samma tydliga känslouttryck?

Onsdag: Jag började förbereda Folkes 2-årskalas. Bakade syltkakor och vanliga smördegskakor som jag dekorerade med en sockerblandning med karamellfärg. Ögon, näsa och antingen glad eller sur mun. Tänkte att barnen skulle tycka att det var roligt att välja om de ville ha en glad eller sur gubbe. Intressant för mig också att de vilka av Folkes kompisar som valde vad.

På eftermiddagen träffade jag min fd arbetskompis Nina och lilla Jack, fyra månader. De är på riktigt så otroligt snygga. Nina berättade att hon alltid sov hela förmiddagar och sällan hittade på något förrän det blev eftermiddag. Smart. Sömn ger skönhet säger de ju och det stämmer på henne.

Torsdag: Dagen började med en tråkig lämning av Folke som klamrade sig fast som om jag skulle lämna honom för evigt. Men när jag gått från dagis ringde jag pedagogerna som berättade att han slutade gråta på en gång efter att jag kommit runt hörnet.
Jag var så trött, men dagen blev fantastisk! Jag mötte upp Malin och Frej. Vi hade en heldag i solen med långpromenad Södermalm runt till Tantolunden, som avslutades med en fika på Vurma i Hornstull. Lilla O sov och ammade omvartannat hela dagen och jag fick färg.

Fredag: Efter lämning sov jag och Lilla O hela förmiddagen efter en halvt sömnlös natt. På eftermiddagen gick jag och handlade och förberedde två stora smörgåstårtor. En med tonfisk-röra och en vegetarisk med en röra av ost, ägg, äpple, lök och nötter. Hårdvispad crème fraîche ovanpå och sedan in i kylskåpet för att dekorerad dagen efter.

Lördag: Syster och hennes kille kom över för att förbereda fiskdammen och duka upp allt på innergården. Jag hade slagit in och förberett små paket med plastdjur, klistermärken och små ritblock och pennor. När barnen skulle fiska varvade jag paketen med strumpor, servetter och annat skräp. En del av barnen skrattade högt! De vuxna gillade smörgåstårtan och barnen åt upp nästan hela pannkakstårtan med jordgubbar och grädde som Glenn förberett. Ett lyckat kalas hoppas jag att de tyckte.

Söndag: Min kompis Karls man Henrik har efter mycket slit lyckats ta examen i ljusdesign. Ida hade förberett ett överraskningskalas för honom. Vi samlades alla hos henne på en slags knytis. Jag tog med halva satsen syltkakor och den vegetariska smörgåstårtan. Henriks min var oslagbar när han steg in genom dörren för att - vad han trodde - vara barnvakt. Vi blåste i våra fånigt roliga tutor och alla log från öra till öra. Inte minst Henrik. Det måste vara så häftigt att bli överraskad på det där sättet, jag har aldrig riktigt varit med om det.

Måndag: Tuff natt igen. Lyckades inte åstadkomma mer av dagen än att besöka Södersjukhuset och göra ett hörseltest på Lilla O. Jag reagerade på en mamma som ammade sin lilla bebis på ett väldigt obekvämt sätt. Hur orkar man sitta som en krok framåtlutad och spänna sig? Varför gör vissa mammor så? Luta er tillbaka och slappna av!
Jag en mysig kväll med Glenn och god mat. Jag kan sitta och gosa med Lilla O i timmar. Hur kan bebisar dofta så ofattbart gott? Jag älskar honom så mycket. :)

Tisdag: Jag var bjuden till en kompis i Saltsjöbo men ställde in. Jag måste göra så ibland. Jag hade tidigare en oskriven lag att inte banga på saker. Det var innan jag fick barn. Jag tycker det är fult att ta upp en människas tid och planera en dag eller kväll - för att sedan vara egoistisk nog att bara ställa in. Nu har jag tummat på den regeln. Och vännerna förstår faktiskt det. Jag drog för gardinerna och kollade på de tre senaste avsnitten av Debatt i svtplay.

Jag köpte en stor hallonbakelse som jag skulle fira Glenn med morgonen efter. Han ville inte att jag skulle köpa någon dyr present, så jag köpte en vit Adidas- hoodie som jag visste att han skulle gilla. Han är dessutom skitsnygg i vitt.
På kvällen var jag bjuden på en stor tv-fest som jag inte orkade gå på.

Onsdag: Jag förberedde en bricka med frukost på sängen. Folke var överlycklig över att få blåsa ut ljusen och vill sedan "mata pappa tårta". Vi frågade om inte han ville smaka. Han skakade på huvudet. "Pappa äta tårta!". Han verkade förstå att det var pappa som fyllde år den här gången.

Jag, Ida och Elisabeth möttes upp vid Odenplan vid tio-tiden. Vi satte oss på Coffie by George och drack kaffe omringade av våra barnvagnar som värsta lattemorsorna. Elisabeth gick iväg på massage medan vi passade hennes bebis. Efter det promenerade vi till Drottninggatan och tog tunnelbanan hem till söder. Jag skulle träffa Evelina som också är mammaledig.

Sedan hände något som förgyllde dagen. Vi hittade ett riktigt smultronställe: en underbar lunchrestaurang bara några stenkast ifrån mig. Hur hade jag kunnat missa detta? Antagligen för att den låg gömd på en innergård dit man bara hittar genom att gå genom slingriga, trånga gränder. Det är det bästa med att vara mammaledig. Man får tid att se och upptäcka saker man inte skulle ha tid med annars. Vi satt där med varsin tallrik färskpotatis och kallrökt lax och en stor härlig sallad med rädisor och små krispiga bitar knäckebröd med anis och kaffe på det. De vitmålade träborden stod på kullerstenar, stora kristalllampor var upphängda, och maten serverades på fina serviser. Det kändes som att vi lika gärna hade kunnat vara i Gränna eller på Gotland. Jag kommer att gå dit igen.

Igår: min 18-åriga brorsdotter skulle laga mat med stjärnkockar i Kungsträdgården. Jag gillar verkligen inte Stockholms citykärna och undviker centralen och Kungsträdgården utom i jobbsammanhang. Det är restaurangernas vecka, så vi packade ihop hela familjen och begav oss dit. Det kändes som ett riktigt jippo och kryllade av turister. Maten var inte ett dugg prisvärd och vi trängde ner oss vid ett bord fullt av gubbar som luktade öl och spelade chack i solen. Trots det njöt jag av att hitta på något tillsammans. Glenn hade fått färg och bar sin nya jacka. Han var lika snygg som jag gissat. Och barnen skötte sig exemplariskt. Folke var lyrisk över att ha fått åka spårvagn och Lilla O bara sov. Men det här med dumplings, jag förstår inte hypen kring det. De smakar ju inget. När vi kom tillbaka till söder slogs jag åter igen av hur bra jag trivs. Barnen lekte i parken utanför och hundratals träd vajade i kvällssolen. Såna här gånger känns det som att jag vill bo här för alltid.

Nyss: Folke tog plötsligt ut nappen och bad om en puss. Han plutade med sina små läppar och böjde sig fram. Så gulligt att man svimmar!

Tvåbarnschock och frihet

På något sätt får jag ihop tillvaron. Jag var beredd på en tvåbarnschock, den alla talat om. Den som skulle få mig ur balans och prägla vardagen med slit, ständiga minikatastrofer och i värsta fall depression. Den har hittills uteblivit. Jag märker ingen större skillnad. Det är mer att göra rent praktiskt, men känslomässigt tycker jag inte att det är jobbigare.
Lilla O bara finns här som att han alltid funnits här. Folke har protesterat genom att säga nej till allt och vägrat gå och lägga sig men nu verkar vi ha fått ordning på kaoset. Och jag känner mig än så länge som supermorsan som ingen kan få ur balans. Vissa dagar är vidriga, och det beror alltid på sömnbristen. När ögonen svider, när jag ryggar tillbaka framför spegeln och stör mig på allt i min omgivning. Men det kan räcka med en timmes lunchsömn så är jag tillbaka. Jag känner en grundläggande ro och harmoni som ingen kan ta ifrån mig. Jag är tacksam.

För mig var det steget från inget barn, till ett barn, som kom som en fullständig överraskning. Det handlar väl om personlighetstyp. Är man en person som föredrar caféäng, mingel, klubbar, vernissage, utställningar, smygläsningar, resor, dejtande och gratis-sprit i stället för hemmakvällar och par-mys i soffan är såklart steget till familjeliv större. Till en början kändes det som att friheten togs ifrån mig. Innan jag insåg att en helt annan frihet skulle infinna sig. Frihet från utseendefixering, rastlöshet, bakisångest, frihet från trasiga relationer med galna män, friheten att slippa ekonomisk ångest efter att ha bränt alla pengar på kläder o ch krogen - ja frihet från en hel massa saker som jag inte saknar för fem öre.

Livet verkar ändå mer anpassat för familjeliv i små städer. Här i innerstan lockar så mycket annat. Så enkelt att bara låta barnafödandet bli en fortsättning, att låta småstadslivet som singel övergå till småstadslivet som mamma. Något som alla förväntar sig och som smidigt sker som en naturlig förändring. I den stad jag kommer ifrån umgås man över generationsgränserna. Alla fritidsaktiviteter är familjeanpassade. Människor umgås med varandra otvunget och barn är nästan alltid närvarande. Så är det inte här. Här ses ofta man ute. På vissa restauranger får man inte ens ta in en barnvagn.

Jag chockade alla, inklusive mig själv när min barnlängtan plötsligt en dag knackade på dörren. Det var vår och vackra gravida kvinnor vankade fram bland knoppar och nyspruckna löv. Jag hade avslutat ett förhållande efter sex år. Han ville ha barn från dag ett, men jag hade så mycket annat. Jag var inte den tjejen, tyckte jag. Till slut gjorde jag slut, trots att jag älskade honom. Jag var inte tillräckligt kär, om ni förstår vad jag menar. Och han ville ha barn. Jag kände mig alltmer pressad.
När vi gått skilda vägar och jag varit singel ett år - då kom den. För första gången i mitt liv började jag tänka på om jag någonsin skulle få uppleva det där stora, ogreppnbara. Bli en av dem med det andra livet?
När jag träffade Glenn, som jag fortfarande är så jävla kär i, drämde den biologiska klockan till mig med en sån stor skräll att jag tappade fattningen totalt. Jag ville inte ens för mig själv erkänna de tankar som höll på att ta form i mitt huvud och som kändes i hela min kropp.

När han en natt, när vi kände oss så nära, så nära, sa att han ville ha barn med mig förlamades hela jag av en så stark kärlek, en sån lycka och sånt inre kaos att jag kände att jag inte längre visste vem jag var. Jag med, tänkte jag. Jag vill också ha barn. Vi hade ett distansförhållande under ett år. Under den tiden blev jag gravid. Och vad som hänt sen dess står ju här. Jag är en av dem nu, dem med familj. Tvåbarnsmamma. Det är så häftigt.