Block
2 månader sedan
lördag 30 april 2011
Jag är fasen i mig grym på att föda barn!
Klockan 15,02 idag på Valborg och självaste konungens födelsedag (ironiskt nog då jag är republikan) föddes pojke nummer två i familjen. I vecka 37 + 5, två veckor före beräknad förlossning. 1 timma och 17 minuter efter att vattnet gick och på två krystningar tittade han ut. Ingen bedövning och behöver inte sys ett enda stygn. Jag är nog som gjord för det här. Vem kunde ana det för några år sedan då man hängde i nån bar, ältade kärlekstrassel och slirade till sig på kopiösa mängder vin och klickediklackade hem i natten.
onsdag 27 april 2011
Att komma hem med något helt annat
Det slår aldrig fel. Jag gick ut för att köpa ett fint vävt överkast - tänkte jag. Men överkastutbudet var under all kritik. Alla var glansiga, svenniga och såg sådär billig inredningsbutik ut. Kom istället hem med två fina brickbord. Händer alltid mig!
tisdag 26 april 2011
Joe Folke Satriani
Han springer alltid till klädkammaren och skriker "Spela! Spela gitaj!". Han vill sitta i sin pappas knä och hålla i gitarren. Han har rätt grepp och kan till och med dra några riff. Tokskrattar varje gång.
Idag gick jag förbi en kombinerad café/gitarrbutik. Glenn och jag är nog överens om att det blir en mini-aukustisk i två-årspresent.
Gravidkrämpor 2.0
Det är svårt att tänka på annat och att skriva om annat när man känner sig som en flodhäst. När bebisen gör sig påmind genom att sparka hårt på revben och borra ner huvudet i bäckenet rakt på nerverna på lårens insida. Det är då jag viker mig dubbel och tappar andan. Glenn blir lika rädd varje gång och tror att det är dags att ringa förlossningen.
Med tanke på att den förra förlossningen startade helt utan förvarning genom att vattnet gick - och Folke var ute fyra timmar senare - finns det ju stor risk att det går ännu snabbare denna gång. Skräcken är att inte hinna in, att den lille stackaren ploppar ut här hemma. Hjälp!
Övriga krämpor:
* Halsbränna. Det gör ont!
* Gravidtäppa och näsblod.
* Sömnsvårigheter
* Ständigt överhettad.
* Humörssvängningar.
* Lock för öronen.
* Världens sämsta kondis.
* Proppmättskänslan efter varje måltid.
* Rygg-ont.
Jag minns befrielsen förra gången. Känslan när magen var borta och jag kunde andas igen.
Med tanke på att den förra förlossningen startade helt utan förvarning genom att vattnet gick - och Folke var ute fyra timmar senare - finns det ju stor risk att det går ännu snabbare denna gång. Skräcken är att inte hinna in, att den lille stackaren ploppar ut här hemma. Hjälp!
Övriga krämpor:
* Halsbränna. Det gör ont!
* Gravidtäppa och näsblod.
* Sömnsvårigheter
* Ständigt överhettad.
* Humörssvängningar.
* Lock för öronen.
* Världens sämsta kondis.
* Proppmättskänslan efter varje måltid.
* Rygg-ont.
Jag minns befrielsen förra gången. Känslan när magen var borta och jag kunde andas igen.
måndag 25 april 2011
Påsken och dagen
Jag gick in i vecka 38 igår. Det ironiska med det är att jag varit mer aktiv den senaste veckan än vad jag varit under de senaste månaderna tillsammans. Jag har träffat kompisar, promenerat, fikat, lekt med Folke i parker, lagat mat, ätit ute, möblerat om och rensat hemma, haft en liten grillkväll med vänner på innergården och flängt ute till och med på kvällstid. Det är stort för mig som under den här graviditeten stupat i soffan sekunden efter att Folke somnat.
Påsken och framför allt den här dagen har varit helt grym. Först sovmorgon. Jag somnade om till Glenn och Folkes stök i köket. Vid tio gick jag ensam ut med Folke till Skånegläntan. Ingen stress, inga tider att passa. Jag sprang på gamla kollegor och föräldrar från föräldrakooperativet. Jag brukade inte gilla att springa på bekanta i tid och otid, men jag tror att jag förändrats där. När jag flyttade från hålan till storstaden var det just det privata jag uppskattade mest. Ingen som håller koll och skvallrar. Ingen som ringer på oanmäld. Mötet med människor på egna villkor. Men jag kanske har förändrats.
Det här med att "checka in" på facebook eller se vart andra "checkat in" förstod jag inte meningen med. Men när jag ser att Karl och Henrik och Ida sitter på en filt och fikar vid Mariatorget och jag kan gå dit och samtidigt upptäcker att fröken Kry fikar med kompis på Rival, så inser jag att det är en riktigt trevlig liten funktion. Jag gick dit och bad även Kryan komma. Att sitta där i eftermiddagssolen med brillorna och solkrämen på och med hyacinterna som doftar, jag kan inte beskriva känslan efter den här tunga trötta vintern.
Pojken kommer väl när som helst nu. Det känns så. Men så kommer jag på mig själv med att låta som alla höggravida. De flesta tror ju att de ska föda tidigare än utsatt datum. Väskan är dock packad, och pojkens säng står på plats. Kom snart!
Påsken och framför allt den här dagen har varit helt grym. Först sovmorgon. Jag somnade om till Glenn och Folkes stök i köket. Vid tio gick jag ensam ut med Folke till Skånegläntan. Ingen stress, inga tider att passa. Jag sprang på gamla kollegor och föräldrar från föräldrakooperativet. Jag brukade inte gilla att springa på bekanta i tid och otid, men jag tror att jag förändrats där. När jag flyttade från hålan till storstaden var det just det privata jag uppskattade mest. Ingen som håller koll och skvallrar. Ingen som ringer på oanmäld. Mötet med människor på egna villkor. Men jag kanske har förändrats.
Det här med att "checka in" på facebook eller se vart andra "checkat in" förstod jag inte meningen med. Men när jag ser att Karl och Henrik och Ida sitter på en filt och fikar vid Mariatorget och jag kan gå dit och samtidigt upptäcker att fröken Kry fikar med kompis på Rival, så inser jag att det är en riktigt trevlig liten funktion. Jag gick dit och bad även Kryan komma. Att sitta där i eftermiddagssolen med brillorna och solkrämen på och med hyacinterna som doftar, jag kan inte beskriva känslan efter den här tunga trötta vintern.
Pojken kommer väl när som helst nu. Det känns så. Men så kommer jag på mig själv med att låta som alla höggravida. De flesta tror ju att de ska föda tidigare än utsatt datum. Väskan är dock packad, och pojkens säng står på plats. Kom snart!
"Jag kommer inte att bli en morsa som hänger i lekparker"
Jag trodde inte jag skulle bli en av dem som skulle tycka att det var mysigt att sitta med när barnet lekte i sandlådan. I själva verket tänkte jag att den delen av föräldrarskapet - utomhusaktiviteter - skulle bli min akilleshäl. Fy fasen vad trist att stå och frysa i en pulkabacke eller sitta i timmar och "passa barnet" medan han eller hon plaskar i en vattenpöl och vägrar gå hem.
Det var innan jag förstod njutningen i att se sitt barn bli överlycklig över en pulkatur eller att ha lyckats göra en sandkaka med sin hink och spade. Att se vad det hittar på och hanterar allt de upplever, hur de tänker. Att försvinna in i den lilla världen. Långt ifrån jobbångest, ekonomi, relationsproblem, stress - ja allt som följer med vuxet liv - och se det barnet ser, det är som terapi.
Jag visste inte att det enklaste enkla som verkade så tråkigt skulle göra mig lyckligare.
Det var innan jag förstod njutningen i att se sitt barn bli överlycklig över en pulkatur eller att ha lyckats göra en sandkaka med sin hink och spade. Att se vad det hittar på och hanterar allt de upplever, hur de tänker. Att försvinna in i den lilla världen. Långt ifrån jobbångest, ekonomi, relationsproblem, stress - ja allt som följer med vuxet liv - och se det barnet ser, det är som terapi.
Jag visste inte att det enklaste enkla som verkade så tråkigt skulle göra mig lyckligare.
söndag 24 april 2011
Att göra allting rätt eller göra allting fel
Det här är ett känsligt ämne. Men eftersom Ida vågade skriva om "andras barn" och föräldrars görande, vågar jag också.
Jag iakttar ibland andra föräldrar. Hur de hanterar sina barn, hur de agerar och reagerar på gråt, skrik och protester. Jag kommer på mig att tyst för mig själv kritisera ett bemötande eller en reaktion när barnet gör sånt som alla barn gör ibland. Springer iväg fast de inte får, börjar gråta när de inte får som de vill, är högljudda, skriker i protest, klänger på förälderns ben, sliter sönder en bok, målar på en vägg, gråter efter glass eller snor leksaker från andra barn.
En del föräldrar reagerar på ett sätt jag inte gillar. Skriker eller klagar på barnet, tar hårt i armen eller blir hysteriska. Jag sitter där i all min självgodhet och tänker "det är klart att barnet gör som sina föräldrar".
Men sen är det min tur. Eftersom Folke är ett förhållandevis lugnt barn händer det inte så ofta - men när han är på det där humöret gäller det att behålla sitt eget lugn. Det mest tålamodskrävande som finns. Det är i såna stunder jag kan kan banna mig själv över hur lätt det är att ha åsikter om andra föräldrars uppfostringsmetoder.
På en punkt viker jag dock inte ner mig (förutom grundläggande saker som att det är självklart att barnet får ett skrik- och gråtutbrott när du inte gett det nåt att äta sen lunch. Händer chockerande ofta).
Klaga inte oavbrutet på ditt barn. Förolämpa det inte för att det är som de allra flesta barn: dvs vaknar tidigt och har spring i benen. Du är inte ensam i världen om att behöva stiga upp i ottan. Gå och lägg dig i tid, inse att festande a la 20-åring kanske inte ska vara första prioritet de här få åren av ditt liv - och acceptera det du inte kan förändra. Visst, prata om det, be om råd. Det behöver vi alla. Men det här eviga gnället för att man som förälder inte anpassat sitt liv efter småbarnsårens dilemmor, när allt handlar om jaget och den egna personen - det är ynkligt. Kom ihåg att du inte är ensam om att kämpa. Vi kämpar alla. Det är inte ditt fina barns fel. Snälla kränk inte ditt barn.
Jag vill också tipsa om Idas inlägg om självgoda föräldrar oavsett om du tillhör den förälder med ett krävande barn, eller om du är betraktaren med vansinnigt många åsikter.
Jag iakttar ibland andra föräldrar. Hur de hanterar sina barn, hur de agerar och reagerar på gråt, skrik och protester. Jag kommer på mig att tyst för mig själv kritisera ett bemötande eller en reaktion när barnet gör sånt som alla barn gör ibland. Springer iväg fast de inte får, börjar gråta när de inte får som de vill, är högljudda, skriker i protest, klänger på förälderns ben, sliter sönder en bok, målar på en vägg, gråter efter glass eller snor leksaker från andra barn.
En del föräldrar reagerar på ett sätt jag inte gillar. Skriker eller klagar på barnet, tar hårt i armen eller blir hysteriska. Jag sitter där i all min självgodhet och tänker "det är klart att barnet gör som sina föräldrar".
Men sen är det min tur. Eftersom Folke är ett förhållandevis lugnt barn händer det inte så ofta - men när han är på det där humöret gäller det att behålla sitt eget lugn. Det mest tålamodskrävande som finns. Det är i såna stunder jag kan kan banna mig själv över hur lätt det är att ha åsikter om andra föräldrars uppfostringsmetoder.
På en punkt viker jag dock inte ner mig (förutom grundläggande saker som att det är självklart att barnet får ett skrik- och gråtutbrott när du inte gett det nåt att äta sen lunch. Händer chockerande ofta).
Klaga inte oavbrutet på ditt barn. Förolämpa det inte för att det är som de allra flesta barn: dvs vaknar tidigt och har spring i benen. Du är inte ensam i världen om att behöva stiga upp i ottan. Gå och lägg dig i tid, inse att festande a la 20-åring kanske inte ska vara första prioritet de här få åren av ditt liv - och acceptera det du inte kan förändra. Visst, prata om det, be om råd. Det behöver vi alla. Men det här eviga gnället för att man som förälder inte anpassat sitt liv efter småbarnsårens dilemmor, när allt handlar om jaget och den egna personen - det är ynkligt. Kom ihåg att du inte är ensam om att kämpa. Vi kämpar alla. Det är inte ditt fina barns fel. Snälla kränk inte ditt barn.
Jag vill också tipsa om Idas inlägg om självgoda föräldrar oavsett om du tillhör den förälder med ett krävande barn, eller om du är betraktaren med vansinnigt många åsikter.
lördag 23 april 2011
Ett ofärdigt fettos vardagsdrömmar
Gårdagens fundering: Är det så här det känns för kroniskt sjuka människor? När man så gärna vill orka. Vill fika med kompisar på Gilda's, shoppa lyxiga charkuterier i Söderhallarna, städa och fixa fint, pyssla om de man älskar, laga grym mat, springa, shoppa, skriva och för all del ligga en aning. I stället är det horisontalläge och medföljande tristess som gäller. Hur tacksam är jag inte för att det här är övergående, för att jag får vara frisk!
Dagens fundering: Hur länge ska egentligen en två-åring sova? Folke somnar åtta men vaknar ändå senast fem. Sover 1 1/2 timme på dagen runt lunchtid. Är det någon skillnad beroende på ålder? Några utomjordiskt fiffiga tips på hur man kanske kan få slippa vakna 04,30 en dag som denna?
Tack i alla fall för ljuset, småfåglarna och perkulatorkaffe. Och Folkes varma lilla kropp och gosa tätt intill.
Dagens fundering: Hur länge ska egentligen en två-åring sova? Folke somnar åtta men vaknar ändå senast fem. Sover 1 1/2 timme på dagen runt lunchtid. Är det någon skillnad beroende på ålder? Några utomjordiskt fiffiga tips på hur man kanske kan få slippa vakna 04,30 en dag som denna?
Tack i alla fall för ljuset, småfåglarna och perkulatorkaffe. Och Folkes varma lilla kropp och gosa tätt intill.
torsdag 21 april 2011
Det här med en till
Har inte riktigt förstått det. Men jag känner redan kärlek för livet i magen. Bara några veckor kvar nu. Jag känner mig så lycklig! Över att vi blir en ännu större liten familj, över att Folke ska bli storebror och över att jag är så kär i Glenn. Men samtidigt gnager en oro djupt där inne. Tänk om det blir som under koliktiden? Tänk om vi tar ut tröttheten på varandra? Om vi behöver känna ständig ångest för barnet kanske inte mår bra?
Jag vet inte hur det känns att ha en lugn bebis. Jag har två vänner som nyss fått varsin flicka. De ligger ner och sover, äter när de ska är liksom bara... nöjda. Hur känns det? Jag har ingen aning. Som vi sprang omkring och guppade den lille bara för att han inte skulle gråta. Jag gick runt runt runt i lägenheten i ett evighetsvarv för att han inte skulle skrika.
Men jag tror inte det kommer att bli så. Statistiskt sett borde vi inte få ett till barn med kolik. Vi känner oss dessutom så mycket mer självsäkra i föräldrarskapet denna gång. Jag har bestämt mig för att bara ta mig igenom första året. Det blir ju inte så mycket annat än bebis. Amma, mata, vyssja - orka. Man får lägga allt annat åt sidan. Trots allt detta - tänk lyckan över ett till kärleksbarn!
Jag vet inte hur det känns att ha en lugn bebis. Jag har två vänner som nyss fått varsin flicka. De ligger ner och sover, äter när de ska är liksom bara... nöjda. Hur känns det? Jag har ingen aning. Som vi sprang omkring och guppade den lille bara för att han inte skulle gråta. Jag gick runt runt runt i lägenheten i ett evighetsvarv för att han inte skulle skrika.
Men jag tror inte det kommer att bli så. Statistiskt sett borde vi inte få ett till barn med kolik. Vi känner oss dessutom så mycket mer självsäkra i föräldrarskapet denna gång. Jag har bestämt mig för att bara ta mig igenom första året. Det blir ju inte så mycket annat än bebis. Amma, mata, vyssja - orka. Man får lägga allt annat åt sidan. Trots allt detta - tänk lyckan över ett till kärleksbarn!
Riktiga lattemorsa-gummistövlar
Klart jag skulle ha ett par såna! Finns till halva priset (600 kr istället för 1200) i butik Vildhallon.
Antikhandlaren, den lyckliga horan och huvuden rullandes nedför rännstenen
Jag promenerade i timmar i Gamla stan. Helt plötsligt fick jag en ny energi, en stor bristvara under hela den här graviditeten. Jag jobbade sista dagen i fredags. Har inte förstått förrän nu hur mycket energi jobbet har tagit.
Jag lockades av en fantastisk kristallkrona i gustaviansk stil och tryckte upp den gnekande dörren. Ringklockan var av det gamla plingande slaget, såklart. Jag har velat ha en gustaviansk kristallkrona i tio års tid. Varför har jag inte investerat i en? Svaret är enkelt - jag har festat och ätit och klädshoppat upp pengarna.
- Du gillar den gustavianska?
- Ja mycket, svarade jag.
- Den där kotteliknande detaljen där i mitten är en slags fruktbarhetssymbol. Det passar ju dig! 12.000 kostar den.
Mannen med mustachen skrockade och slog sig ner i sin fotölj vid disken igen. Det luktade gammalt trä och damm. Jag älskade doften. Det kändes som när jag var liten och vi åkte runt på landet i norrland och gick in i gamla trälador för att titta på antikt.
- Vet du det, att vi är bara 25 antikhandlare bara här i Gamla stan. Men nuvarande kulturministern kan fan ingenting. Hon ser inte till att värna om oss.
Han var uppenbart sugen på en pratstund och verkade glad över att äntligen få en besökare i sin lilla butik. Han berättade om tavlor, om svenska kungligheter och arkitektur och om hur hans farfars farfars far rest olika statyer runt om i gamla stan. Jag tyckte det var fashinerande hur hans förfäder bott här i generationer ända tillbaka till 1700-talet - och jag lyssnade uppmärksamt och log. Ända fram tills han kom in på Bodström och ett skvaller om att han varit otrogen och att han flyttat till USA med sin familj för att inte hans affär skulle bli offentlig. Då snubblade han snabbt över till att prostitution borde legaliseras.
- Det är ju världens äldsta yrke. Och det är ju synd om de här tjejerna va. De är ju rädda bara för att de inte kan ha ett hederligt jobb och betala skatt och för att deras kunder, männen, bryter mot lagen. Nej, det där borde bli som ute i Europa.
Jag svarade "där håller jag inte med dig. De flesta prostituerade har hamnat där av socioekonomiska skäl och myten om "den lyckliga horan" är just bara en myt.
-Jovars.. sa han och bytte ämne.
Men han var gullig ändå. Jag fick hans visitkort och han bad mig hälsa på igen för en pratstund när bebisen kommit ut.
- Bara några veckor kvar va? sa han när jag skulle säga adjö.
- Ja, syns det så väl? Ser du det?
- Jajemän. Han smackade stolt.
Jag sa hej då, gick utför dörren ner i en gränd. Där stod en guide omringad av barn i tioårsåldern. Jag hajade till av hans brutalitet.
- Och här förstår ni, precis här ovanför högg de huvudet av dem och huvudena rullade nedför rännstenen.
Sånt här är jag bara med om när jag inte har någon riktning, när jag är mitt emellan projekt eller ledig. Det är aldrig jag som börjar prata. Men jag antar att det är något med vårt kroppspråk när vi inte är på väg någonstans. Jag har varit med om det så många gånger.
Jag lockades av en fantastisk kristallkrona i gustaviansk stil och tryckte upp den gnekande dörren. Ringklockan var av det gamla plingande slaget, såklart. Jag har velat ha en gustaviansk kristallkrona i tio års tid. Varför har jag inte investerat i en? Svaret är enkelt - jag har festat och ätit och klädshoppat upp pengarna.
- Du gillar den gustavianska?
- Ja mycket, svarade jag.
- Den där kotteliknande detaljen där i mitten är en slags fruktbarhetssymbol. Det passar ju dig! 12.000 kostar den.
Mannen med mustachen skrockade och slog sig ner i sin fotölj vid disken igen. Det luktade gammalt trä och damm. Jag älskade doften. Det kändes som när jag var liten och vi åkte runt på landet i norrland och gick in i gamla trälador för att titta på antikt.
- Vet du det, att vi är bara 25 antikhandlare bara här i Gamla stan. Men nuvarande kulturministern kan fan ingenting. Hon ser inte till att värna om oss.
Han var uppenbart sugen på en pratstund och verkade glad över att äntligen få en besökare i sin lilla butik. Han berättade om tavlor, om svenska kungligheter och arkitektur och om hur hans farfars farfars far rest olika statyer runt om i gamla stan. Jag tyckte det var fashinerande hur hans förfäder bott här i generationer ända tillbaka till 1700-talet - och jag lyssnade uppmärksamt och log. Ända fram tills han kom in på Bodström och ett skvaller om att han varit otrogen och att han flyttat till USA med sin familj för att inte hans affär skulle bli offentlig. Då snubblade han snabbt över till att prostitution borde legaliseras.
- Det är ju världens äldsta yrke. Och det är ju synd om de här tjejerna va. De är ju rädda bara för att de inte kan ha ett hederligt jobb och betala skatt och för att deras kunder, männen, bryter mot lagen. Nej, det där borde bli som ute i Europa.
Jag svarade "där håller jag inte med dig. De flesta prostituerade har hamnat där av socioekonomiska skäl och myten om "den lyckliga horan" är just bara en myt.
-Jovars.. sa han och bytte ämne.
Men han var gullig ändå. Jag fick hans visitkort och han bad mig hälsa på igen för en pratstund när bebisen kommit ut.
- Bara några veckor kvar va? sa han när jag skulle säga adjö.
- Ja, syns det så väl? Ser du det?
- Jajemän. Han smackade stolt.
Jag sa hej då, gick utför dörren ner i en gränd. Där stod en guide omringad av barn i tioårsåldern. Jag hajade till av hans brutalitet.
- Och här förstår ni, precis här ovanför högg de huvudet av dem och huvudena rullade nedför rännstenen.
Sånt här är jag bara med om när jag inte har någon riktning, när jag är mitt emellan projekt eller ledig. Det är aldrig jag som börjar prata. Men jag antar att det är något med vårt kroppspråk när vi inte är på väg någonstans. Jag har varit med om det så många gånger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
