Mitt 00-tal

2000 Flyttade till Haninge utanför Stockholm efter sju månader i London. Pluggade Medie- och kommunikationsvetenskap på JMK (gamla journalistskolan). Hade hunnit vara sambo med T i två år och året innan hade vi förlovat oss, lite naivt sådär. Umgicks med mina barndomskompisar från norrlandshålan som också flyttat ner till Stockholm. Vi lärde känna fler och fler där i förorten och livet kändes ganska enkelt.

2001 Fick extrajobb som webbredaktör på Svt på helgkvällarna. Jag minns känslan av att slippa ha ett slit-jobb som kallskänka eller mentalvårdare som jag tidigare jobbat som. Befrielsen! Kom in på in på en utbildning som jag sökt av en slump, och läste Professionell tv-produktion på Medieskolan. Lärde känna massa nytt folk och blev otroligt inspirerad av alla föreläsare från tv-branschen. Kände för första gången i mitt liv att jag visste vad jag ville bli: Reporter!

2002 Fick reporterpraktikant-tjänst på ett kriminalprogram på ett tv-produktionsbolag. Jobbade upp till 15 timmar per dag. Åkte bil, tåg och flyg över hela landet där jag träffade halva Sveriges poliskår. Intervjuade brottslingar, brottsoffer och anhöriga. Väl tillbaka i Stockholm var det fest varje torsdag. Direkt efter direktsändningen i tv-huset tog vi taxi till krogen. Vi var unga och fulla och många incidenter från de där festerna är hemligstämplade. Men jag tyckte alltid det var skönt att smita undan från svineriet till förorten och vårt, kanske lite för tidiga, vuxenliv.
På våren fick jag mitt första reporterjobb på en nyhetsredaktion i norrland och efter det blev jag anställd på kriminalprogrammet. Jag var så glad att jag bara skreeeeeek rakt ut. Jag och T var på Ica Maxi och storhandlade (som sagt, väldigt vuxet, väldigt lillgammalt) då redaktören ringde och sa att de ville anställa mig. Plötsligt började jag tjäna bra med pengar och jag och T började genast spara till en lägenhet i stan.

2003 Fortsatte på krimredaktionen i tv-fabriken. Rapporterade från mordplatser, från anlagda bränder och rånade banker. På fritiden tränade jag mycket spinning och gick på parmiddagar. Var allmänt insnöad och rätt naiv, kan jag tycka nu när jag ser tillbaka. Skyddad verkstad kan man säga.

2004 Nu var det dags att flytta in till innerstan. Vi köpte en 2:a på Södermalm och känslan av att ha allt runt hörnet var klockren. Jag stormtrivdes från första stund. På våren fick jag jobb på en realityserie som producerades i Malaysia. Jag lämnade sambon hemma och jobbade tillsammans med 70 svenskar i tropiskt hetta tre månader i sträck. Vi var isolerade på en ö i Sydkinesiska havet och jag har aldrig lärt känna så många människor på djupet så snabbt. På fritiden gjorde vi inte mycket annat än pratade, promenerade och badade, och var tredje kväll var det FEST. Jag orkade inte delta i alla, men däremot var kontrasten mot tillvaron hemma så stor att jag började tvivla mer och mer på mitt förhållande. När jag kom hem gjorde jag slut efter sex år ihop och vi gick skilda vägar. Och in flyttade i stället en annan nybliven singelkompis. Mitt liv förändrades över en natt.

2005 Ett turbulent år på alla sätt och vis! Känslomässig berg- och dalbana, ekonomiskt kaos då jag övertalade banken om att få behålla lägenheten vi köpt ihop. Jag köpte ut T och renoverade från golv till tak. Dejtade massa snubbar, festade, reste, lärde känna väldigt många nya vänner som jag hänger med än idag (och BLOGGADE om det). Hade sjukt kul! På sommaren var jag pressansvarig på en kommersiell radio-artistgala och vi reste runt till 17 olika städer. Men holy shit vad jag avskydde musiken. Fick stå ut med Carola, Shirley Clamp, Alcazar och Arash i stad efter stad. Det söps, skvallrades och lågs på efterfesterna och till slut gjorde jag bara de absolut nödvändiga arbetsuppgifterna och sprang tillbaka till hotellrummet där Dostojevskij, Kafka, Wilde, Boye, Kerouac, Tolstoy och Bret Easton Ellis väntade. Allt för att kompensera upp den iq-befriade tillvaron.

2006 Började jobba på samhällsedaktionen i tv-fabriken och inslagsproducerade längre reportage, en spännande tid där vad som helst kunde hända. Allt var roligt, snurrade på i 110 och jag var så mycket singel att jag glömt hur det kändes att vara i ett fast förhållande. Men i slutet av året tröttnade jag plötsligt. Min far hade gått bort och jag började fundera över vad som egentligen var viktigt. Efter tre års singelliv som sett ungefär likadant ut ville jag kräkas på alla utenätter och trasiga relationer. Varje gång man gick ut såg man samma uttråkade, meningslösa ansikten och samma desperados. Är han ute jämt? Har hon inget liv? Men tankarna tystnade snabbt när man insåg att "hey - jag är ju exakt lika menlös som dem." Varje helg klickklackade jag mig hemåt till en tom säng. Och skulle man ställa upp de senaste årens strul på rad, skulle de se ganska så likadana ut. Allvarligt. Det sög.

2007 Så jag flyttade till Göteborg där ett nytt jobb väntade. Hade sålt in en programidé och fick jobb på Svt. På fritiden hängde jag med musikerna i Sveriges (enligt mig) bästa electroduo och gick på alla deras spelningar, lyssnade nyfiket på det senaste om turnéplaner, kommande skivsläpp och musikskapande. Pratade om allt och ingenting i timmar, på dagar, kvällar, nätter. Men framför allt var jag hemma. Ensam. Plöjde igenom en hel bokhylla med filmer som kompisen jag hyrde lägenheten av hade samlat på sig. Jag läste, tänkte, skrev och blev kompis med mig själv. Så småningom träffade jag mitt barns far. Första gången jag såg honom blev jag knäsvag. Inte igen skrek min självbevarelsedrift och jag drog därifrån. Men vi sågs igen och det gick bara inte att stoppa. Det var hot love från första stund.

2008 Jobbade som webbredaktör och skötte samhällssajten på huvudredaktionen i Göteborg. Fick erfarenhet av hur det är att ha ett distansförhållande då Glenn bodde i Stockholm. Flyttade hem, blev på smällen och svävade på moln.

2009 Blev allt tyngre, allt större. I maj ploppade Folke ut. Den lyckan! Lyckan som snart förbyttes till ett skräckscenario med en bebis som skrek i timmar varje kväll. Älskade kolikbebis. Som tystnade i september och som började sova hela nätter i november. Och som är det bästa som hänt mig.

2010. Och ja. Här är jag nu. Vad ska det bli av dig, år?

Årets!

Årets bedrift: Att jag klarade mig igenom koliktiden med den psykiska hälsan i behåll. Ett stort fett rungande HURRA för det!

Årets bittra: När jag upptäckte att en del av min omgivning ser mig som en numera icke intressant person. Att jag reducerats till "mamman" trots att jag fortfarande har kvar samma egenskaper.

Årets bästa semester: Trodde aldrig jag skulle säga det, men svennesemester-ön Gran Canaria i vecka 28. Att bara bada, sova, äta och vila i en hel vecka med stor kagge är ett hett tips från mig till alla havande kvinnor där ute.

Årets nytillskott: Folke! ÄLSK!

Årets förlust: Egen tid?

Årets vuxenpoäng: Drömmer om egen trädgård. Vad hände liksom?

Årets fysiska förändring: Ytterligheter! 1. Upp tolv kilo och ner fjorton. 2. Pattar som hårda fotbollar och nu som små mjuka sandbollar. 3. Hår tjockt och glänsande som dockhår och nu som halverat tunt tanthår. Ett inte så nöjt hurra på det.

Årets fest: Skrikfest?

Årets insikt: Det enda som betyder något är att man mår bra med de man har närmast, f*** everything else!

Lajvare och renoveringsfreakar

Jag måste ha grannar från helvetet. Grannen under har renoverat sin lägenhet i sju månader, ända sen Folke föddes. Igår, på självaste julafton, förväntade vi oss en aning lugn och ro, med en förhoppning om att huset skulle vara tomt på människor. Människor som till skillnad från oss, valt att fira jul på landet i stället för i stan. Men idioten nedanför kan inte ha något liv! Det spikades, borrades, hamrades och jävlades med jämna mellanrum under hela dagen och kvällen. Till slut lackade Glenn ur och gick ner (jag har själv ringt på tre gånger under det halvår som gått) men idioten öppnade inte. Han ignorerade oss totalt - och fortsatte att renovera.

När vi skulle gå och lägga oss började en mycket suspekt "fest" ovanför. Det skreks, sjöngs och mässades. Vi har hört det förr. Det är inte speciellt trevligt att ha lajvare i lägenheten ovanför. Hur kan man vara så nerdig att man spelar rollspel på julafton?
En annan fråga vi ställer oss är: vad är det för fel på folk?

Julen behöver inte vara en hemsk högtid

Jag hatar julen. Hur ofta hör man inte det? Det förväntas att man ska tycka illa om den tid på året då vi äntligen tillåts svulla korvar och praliner i överflöd, då vi ska ligga utsträckta i soffan överösta av presenter och då vi är lediga från allt vad arbete heter och då vi äntligen fått tillfälle att umgås med de närmaste. Visst. Påtvingad trevlighet sätter toleransen på prov och visst, det kan vara tungt att svälja ner träffande gliringar mellan julgristuggorna, från dem som känner dig så väl att det svider lite extra under tomtedräkten. Men det allmänna julhatet som alla förväntas stämma in i tänker jag inte ta del av i år. Ett tag sjöng jag med i klagovisorna, kanske med den skarpaste sopranrösten av alla, innan jag tog mig hårt i julklänningskragen och bestämde mig för att:

1. Juletiden kommer aldrig att bli som då jag var liten och satt i faster Jennys knä med ögon stora som Överskottslagrets fetaste julkulor och förväntansfullt spanade efter tomten. Inse, svälj och gå vidare. Du är inte fem år längre.

2. Det är onödigt att gnälla på något så ofantligt jobbigt som julklappsinhandling. Dra i väg och köp klappar till dem du gillar bäst och strunta i om någon blir beviken. Du behöver inte vara älskad av varenda fetrövad faster och snorgrinigt kusinbarn. Bestäm dig för att de får nöja sig med att de fått äran att njuta av din till synes nyfrälsta uppenbarelse med julefrid ända längst in i den karga storstadssjälen.

3 Allt är inte rosenrött. Vår familj har problem som de flesta andra familjer och problemen ligger där och gror och försvinner inte bara för att det råkar stå den 24 december i almanackan. Let it be och låt den där jävla räven raska över isen. Ta en extra klunk spetsad glögg och våga be stoltheten dra åt helvete och ge morsan en extra kram där hon sliter så att svetten lackar över lutfisken.

4. Det finns många saker att vara lite extra glad över på julen. Man fär sova ända in på förmiddagstimmarna, det tänker jag vara tacksam över. På julen kan man läsa den där boken som man inte haft tid med. På julen kan man dessutom gå på lokal och reta den gamla ungdomskärleken till vansinne genom att glida in i den tajtaste julklänning man kunde hitta. Man kan även sucka tacksamt över att man inte lever det liv som de gamla klasskompisarna gör och vara på ett strålande humör hela kvällen, utan att någon anar vilka tankar som rör sig i huvudet.

5. Dessutom, man kan se till att verkligen snacka med de närmaste. Verkligen försöka komma förbi det ytliga tjohej-faderittan-vilket-kalas-vi-hamnat-på och prata om saker som är viktiga. Det kan vara svårt, men vad ofantligt skönt det är då isarna äntligen brakar loss och man känner den där äkta blodsbandkärleken vibrera i kroppen. Det är då det är så skönt att skiljas åt med ett minne av en lyckad jul.
Lycka till, julhatare!

Julafton

Ask Propecia

Här är en dam man inte vill ha vid julbordet.

En annan slags jul

Då tog man bussen upp till hålan efter några utenätter på rad. För mycket jobb och stress i tv-fabriken och nåt strul som man spelade spel med. Ett kaos innuti och jag tittade ut på talltopparna. Talltoppsångest kallade jag det, den där ångesten som infinner sig när man är på väg upp till norrland och det enda man ser längs vägen är snöbeklädda tallar. Mil efter mil - mörka, höga, olycksbådande.
Känslan när man svängde in till stan. Den så kallade raggarsvängen, där man åkte i baksätet på någon Cheva i tonåren, då man visade för mycket hud, bar för tajt tröja och ett tjockt lager läppglans. Nu var svängen öde och snön gnistrade lamt i den gula trista belysningen.
Känslan av melankoli när jag såg ner på mammas hus, torpet i backen med burspråket där ljusstakar lyste upp de matta fönstren.
Mammas varma kramar som kändes så malplacé när man var helt trasig efter alla fester. En känsla av skuld. Vuxen, men ändå ostädat och smutsigt hemma i lägenheten, smutsig inuti.
Lillasyster som kastade sig runt min hals. Mer skötsam än jag, alltid lillgammal. Fast förhållande och förlovad, djurälskare, hellre hemma än ute, alltid snäll, säger aldrig emot, medlare.
Älskade unge, förstod aldrig vad jag hade för mig. För henne var jag för flummig, märklig, kanske galen. Skum musik, dyra äckliga viner, trista mörka kläder, konstiga vänner. Hon älskade mig alltid ändå såklart. Vi hörde ihop.
Jag sov ofta i tolv timmar när jag kom hem om jularna. Fick ro, som det heter. Den jag aldrig fick hemma i Stockholms innerstad. Kunde sitta uppkrupen i soffan i myskläder, visserligen med mörka ringar runt ögonen och en allmänt sliten uppsyn, men ändå. Titta på tv, umgås utan att krypa ur skinnet. - I två dagar, sen var jag tvungen att lämna dem. Reste alltid innan jag regredierat till tonåring och börjat kasta kläder på golvet. Innan mamma intog mammarollen istället för väninnans, och läxade upp mig. Jag längtade alltid efter något annat, en annan slags jul.

Tomtebolycka for real?

"Den godaste jag någonsin ätit" var Glenns betyg på min julgröt. Den skulle lagas, stå och svälla i en timme, lagas, svälla en timme igen och sen kokas upp en tredje gång, precis som förr i tiden. Men jag tror att det var gammeldags mjölk och kanelstång som gjorde det. Dessutom är skinkan griljerad, julklapparna på plats, kålgratängen förberedd, den hemgjorda rödbetsalladen och köttbullarna klara, den mjuka pepparkakan bakad, kylen är full och Alladinasken och tomteblossen införskaffade. Härligt svennigt och jag är i chock över vad jag åstadkommit. Är det så här det ska vara nu?
Glenn är som förbytt, går och ler och ser allmänt överlycklig ut. Vägen till hans hjärta är mat, mat och åter mat. Och julen och Folke också kanske, om vi ska vara petiga.
Jag trodde att det skulle kännas konstigt att fira här i stan bara vi tre. Men det känns helt ärligt lugnt, skönt, befriande, och härligt. Vi är ju en egen liten familj nu, det har inte sjunkit in förrän nu.
Folke fyllde sju månader i söndags och han har förändrats så mycket på bara några veckor. Skrattar från öra till öra när Glenn kommer hem och sträcker ut armarna för att få komma till hans famn. Idag tog han sin napp, stoppade in den i min mun och började tokskratta. Han pussas med öppen mun. Och drar av sina strumpor och tittar upp på mig som att han förstår att han inte får göra det. Äntligen, äntligen är den okontaktbara bebistiden över. Det känns som att vi har en son, inte en bebis. God jul alla som läser!

I mellandagarna: Pariserskan!

Jag ska jag träffa min gamla vän Mya. Vi växte upp i samma lilla håla och delar både historia och humor. När vi ses brukar vi roa varandra med berättelser om de senaste gångerna vi varit "hemma". En alltid lite tragisk syn. Vacker natur - visst - men staden är tom på människor. Utöver pensionärer som hasar sig fram med rullatorerna, narkomaner och ungdomar på glid som blivit kvar efter behandling då det kryllar av behandlingshem i kommunen, ser det ut som att den lilla staden är så gott som utdöd. De få som bor kvar verkar fika hemma hos varandra och stanna hemma hellre än ta del av stans "kulturutbud" (som om det fanns något).
Hur som helst, Mya bor i Paris sen tio år tillbaka och är en av mina bästa vänner. Vi skrattar alltid massor! I vår är det min tur att hälsa på henne, fram till dess följer jag hennes blogg.

Husmor de luxe!

Vi ska fira bara vi, här i stan. Slippa resa någonstans, slippa svettas med en otålig Folke i barnstol, slippa trängas om nätterna på golvet i någons vardagsrum, slippa ironiska gliringar från avlägsen släkt, nålsticken. Slippa anpassa sig, vara egoistisk - få som man vill! Jag gillar tanken.
Idag har jag (med Silvias barnvaktshjälp) trillat köttbullar, kokat rödbetor och gjort hemgjord röbetssallad med majonnäs, grädde, äpple och fransk senap. Julgröten är förberedd. Det här är höjden av husmoreri, i alla fall i min julhistoria.

Alla vackra byggnader och julstöket hos vännerna

Ofta när jag tar en promenad själv, eller när Folke sover fridfullt i vagnen, slås jag av hur vackert det är just här, där jag bor. Alla byggnader, alla stora vackra hus. Älskar nordisk tjugotalsklassicism och funkis. När man kommer från en liten håla, lite som fucking Åmål, lär man sig uppskatta sånt.
I kväll promenerade jag till Karl och Henrik vid Mariatorget och där pågick julgodistillverkning på hög nivå. Folke var snäll och lugn som ett ljus. Han fick se sitt livs första julgran, äta sitt livs första tomtegröt med kanelstänger och somnade i den enorma sackosäcken med tusen kuddar.
...
Jag är så känslosam nu för tiden. Det är något som hänt med mig sen jag fick barn. Jag känner mig så lyckligt lottad. Ser på mina vänner. Vad vore jag utan dem och min lilla familj? Inget känns det som. Är på nåt sätt förvånad för att de finns kvar nu då jag blivit tråkig med barn. Tack för att ni finns, jag älskar er.

Sova över och kluvenheten

Jag slutade sova över hos kompisar när jag uppnådde en viss ålder. Det kändes aningen pubertalt, barnsligt. Jag har i alla fall börjat igen.
Just nu sitter jag uppkrupen i Marie Krys soffa. Medan hon är ute på farligheter har jag stängt in mig i hennes lägenhet med medtagen laptop, radio, nattlinne, filt och te. Persiennerna nedfällda, dörren låst. Ljuva ensamhet!
Jag tog en lång het dusch, provade fröken Krys ansiktsmask från hell som man fick dra av, som ett andra skinn (om inte den där drog med sig all skit jag någonsin samlat på mig lovar jag att äta upp resterna av den) filade naglarna och gjorde en hårinpackning. I natt ska jag sova en hel natt. Det är stort!
Min älskade unge poppar upp i skallen hela tiden, som en låt på hjärnan som inte vill lämna en ifred. Jag ler när jag tänker på Folke, känner lycka, men samtidigt tillfällig befrielse. Jag börjar vänja mig vid kluvenheten nu. Det är ju så mycket både och, det här med att ha barn.

"det går inte att fly från någon som inte håller fast"

Vi blev personliga. Ni vet efter ett par glas vin, då lokalen blivit lite för varm, man sitter tätt tätt och tankarna snurrar. Jag vet inte vad männen pratade om, men vi hamnade där igen, såklart. Relationer.
Hennes: aningen sval men lugn, skön. Inga bråk, inga diskussioner. "Jag var rätt kall i början. Jag har vanligtvis lätt för att fly. Men det går inte att fly från någon som inte håller fast". Hon hade träffat en likasinnad sval.
Min: passionerad, het, ibland komplicerad, upp och ner och kär så man dör för resten av livet, och aldrig mer någon annan. Jag var också kall till en början. Det är hans förtjänst att det är vi. Jag beundrar honom för det, att han vågade blotta sig, visa vad han kände. Hade han inte hållit fast, hade jag kanske inte stannat kvar.

Jag har erfarenhet av båda typerna av förhållanden. Två ytterligheter. Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, jag vet bara att båda fungerar.

Det var inte meningen att jag skulle gå

Jag var hålögd av sömnbrist, förkyld, hade inget att ta på mig och väntade på att bli avlöst av Glenn. Jag gick runt runt runt i lägenheten och blev alltmer uppstressad då klockan närmade sig 18.30, den tid vi skulle samlas. Glenn ringde och hade svårt att ta sig hem då det var kaos i kollektivtrafiken på grund av all snö. Trots att allt, precis allt var emot mig, hade jag redan bestämt mig för att gå. Av ren envishet. Till slut steg Glenn innanför dörren och jag kastade mig i duschen, hoppade i en svart klänning - alltid svart när inget annat finns - och halvsprang till restaurangen i en konstig ställning. Det var så iskallt ute att jag fick hålla upp kragen som jag fällt upp, hårt, och jag spände hela kroppen för att inte ramla, vilket resulterade i någon form av nackspärr. VD:n höll det sedvanliga talet medan jag lyssnade lite med huvudet på ofrivilligt sned. Åt mezebuffé och drack vin på snedden och försökte scanna av lokalen på kända ansikten. Vilka är de här människorna? Har jag hamnat på fel fest? Jag kände inte igen många. Det är väl så att jobba på ett rekryteringsföretag, folk kommer och går och alla är utspridda på olika arbetsplatser.
Konversationen haltade sig fram. Medan de pratade jobb satt jag i andra tankar. Jag vet inget om jobb, det känns som ett annat liv. Jag gjorde mitt bästa fast allt kändes fel fel fel. Jag hoppas på nästa år hörrni!

Sjalbarn

Har förstått att det här med sjal väcker många känslor. En del är helt frälsta och förespråkar knytsjal framför barnvagn. Kånkar på sitt barn i åratal. "Se på afrikanerna, de lägger inte ifrån sig sina barn i barnvagnar! Och i Afrika finns ingen kolik". De nätverkar på forum som sjalbarn.se och agiterar för amning i åratal och träffas för att diskutera knytvarianter, tygblöjor och ekologiskt närproducerad mat.
Andra blir provocerade. "Vad är det för flum?" "Är du hippie eller?". "Varför bära på sitt barn när vi bor i västvärlden - vi är väl inga fattiga bönder! Hö hö hö...".
Jag är varken rabiat åt det ena eller andra hållet - men faktum är att det enda som hjälpe under koliktiden var sjalen. Folke fick krypa ihop i den som en liten boll och känna min doft och hud och höra min röst när jag sjöng. Och rörelsen, den påminde väl om tiden i magen.

Jag lyssnade på Vetenskapsradion på P1 i morse. En ny studie i hjärnforskning visar att människans hjärna egentligen inte är mogen förrän barnet fyller nio månader, i jämförelse med många andra däggdjur, vars hjärnor är mer utvecklade. Som kalven som reser sig upp och fölet som utforskar omgivningen utan rädsla för faror. Den nya lilla människan gråter, har ett outvecklat känsloliv, varken kan gå eller leta mat och är totalt utelämnade till sina föräldrar.
När koliken försvann, när Folke fyllde någonstans runt tre månader, kastade jag in sjalen i klädkammaren. Jag tyckte om den för att den hjälpte mig att trösta mitt barn. Men att ha sin bebis klistrad vid sig all vaken tid - utan att kunna stanna upp eller sitta för då började skriken om igen - gjorde att jag aldrig mer ville se den.
Men idag plockade jag fram den. Folke är förkyld och har haft ont och gnällt hela dagen. Det enda som har hjälpt är att bära runt honom. Mina handleder klarar inte åtta kilo i timmar. När jag knutit ned honom i sjalen tystnade han och somnade i min famn. Befrielse!

Min lillasyster som är så liten är uppenbarligen inte så liten längre

Plötsligt, mellan tuggorna, insåg jag att min syster blivit - vuxen. Väldigt vuxen. Jag iakttog henne och funderade på om det är dags att lägga ner de "goda råd" man så gärna ger. Vi är på samma nivå nu, kanske tycker hon att jag är tröttsam? Hon har alltid varit mer skötsam, mer ordningssam, mer fridfull, lättsam, trivsam, förnuftig, enkel - mer av allt normalt.
Hon är tio år yngre än mig och har gått från att vara fattig student och bo i en skolåda - till att ha fast jobb och lägenhet där hon bjuder på middagar, lagar mat och bakar. Det blev hemgjord pizza på fina råvaror och ostar som hon tagit med sig hem från jobbet. Hon jobbar bakom en charkuteridisk på Lidingö och har lärt sig allt om kött, fisk, röror, soppor, bröd och ostar. Tack lillasyster för Gruyère, Gorgonzola Mascarpone, choklad, kaffe och kärlek. Och för gourmélektionen, jag slukade varenda ord!

Julfrukost

Jag behöver den här känslan efter all trötthet. Jag är utvilad, har tänt ljus och stora snöflingor dalar sakta ner utanför fönstret. Folke sov tio timmar i sträck och somnade om igen efter lite välling. Jag älskar att ta honom till sängen om morgnarna och somna om med armen runt honom, nära nära så att jag kan känna hans lilla varma huvud mot min kind. När han vaknade gick vi upp och gjorde i ordning en julfrukost till Glenn. Han är lika glad som jag den här morgonen. Han ska göra sitt första it-jobb idag (hans utbildning är klar om en vecka). Han åt sin frukost med ett leende på läpparna medan Folke lekte på golvet. Den trötta familjen är för tillfället en väldigt glad familj.

Att leva i 110

Ögon som svider och ont i kroppen. Nu tycker jag faktiskt lite synd om mig själv. Jag är en rastös själ med massor av energi som måste göras av med, men måste jag alltid överdriva?
En förkylning ligger latent och jag har svårt att somna när jag ska. Typiska stresstecken.

Utöver en bebis som ska skötas - och jag lovar att det är mer än en heltidsjobb - händer detta:

Fredags: Julmarknader, fest hos Emil.
Lördags: Promenera med Karl från söder till NK, fika, promenera hem. Glöggfest hos Tom.
Söndags: Ikea med Ida, handla mat, åka till Nacka, laga soppa till Glenn och Sofia.
Idag: Sångstund kl 10.00, handla mat, laga lunch till två vänner, iväg och möta Glenn, åka till BVC - hem och nu ligger jag här i soffan halvdöd.
Tisdag: Hälsa på syster på Lidingö
Onsdag: Luncha med kusin vid Nytorget och planera framtidsprojekt.
Torsdag: Julfest på Babajan med jobbet.
Fredag: Kolla på hus i Sköndal.
Lördag: Glöggfest hos Lav.
Söndag: Julpyssel hos Karl.
Måndag: Köpa granen, handla julklappar, laga julmat.

Och sen julafton. Skjut mig.

En ny slags nyårsafton

Vad ska man hitta på? Var var var? Vad gör den lilla familjen med sig själv när alla andra har väntat med det här med barn. När vännerna vill dricka natten lång och snurra bort till ett ingenmansland. Så var det hemma hos mig 2007, det är tydligt det.
Men i år? Något helt annat. En varm hand i min nacke, öga mot öga och raketer som speglas i de nötbruna, vår son som blundar och drömmer. Och äkthet. Härligt! Men VAR?

Tomheten bredvid

Gårdagens tankar om ensamhet fick mig att minnas något jag skrev för tre år sedan. Jag tog en bild den morgonen. Jag är så glad att jag inte känner så längre. Här:



"Den är varm. Den känslan i magen, som jag vaknar med ibland.

Förälskad.

Inte olyckligt, lyckligt.

Det blir så kallt då. När jag inser att det bara var en dröm.

När jag sträcker ut min hand och det är tomt.

Bredvid mig ligger min tomhet."

Småbarnsföräldrars söndagsnöje

Barnstol, haklappar, toasits, spegel, kastrullset, förvaring och åter förvaring. Har shoppat viktiga saker på Ikea idag. Babysaker över hela lägenheten som måste organiseras, och min kaosartade garderob som måste åtgärdas snarast! Kläder som ligger slarvigt hopvikta i ologiska högar, brist på galgar och sunkiga billiga kläder som jag undrar varför jag ens köpt, som ska slängas ut.
Jag har varit på Ikea kanske ett par gånger på tio år, men nu börjar jag förstå varför alla småbarnsföräldrar åker dit. Det är galet organiserat, barnvänligt, billigt. Ställningar där man kan ställa tre brickor på hög och rulla fram, gratis pappershaklappar, barnskålar, babyskedar, frukost för tio kronor, babymat för tio kronor, stora utrymmen - allt är uttänkt. Blöjmaskin som ploppar ut engångsblöjor med tillhörande tvättlapp inne på toaletterna for gods sake!
Jag äger endast två Ikea-möbler, har mest gamla loppisfynd eller dyrare möbler i vår lilla tvåa men kanske kommer åtminstone en möbel till att kvala in. För det är ju så enkelt att storshoppa, även med en liten bebis på armen. HERREGUD - jag är en av dem nu.

Jag grät när Cornelis dog och Thåström i bilen

Denna bild på Thåström togs samma år som Cornelis dog.

Jag har tänkt mycket på musik de senaste dagarna. Vad var det som fick mig att sluta lyssna? Sluta bry mig? De senaste två åren har jag inte ägnat mig åt musik över huvud taget.
Musiken har annars varit en stor del av mig. Jag har tidiga minnen från att pappa ställde mig på bordet, alltid med vågor i håret efter att han varsamt flätat mitt hår kvällen innan. "Sjung nu Marla! Alla tanter och farbröder vill höra dig!". Och jag sjöng. Oftast stod jag på någons vardagsrumsbord och sjöng för fulla halsar men jag sjöng också i mick i kyrkan, på marknader eller på barnens dag. Vid något som hette Nipkarusellen sjöng jag för 3000 personer. Alltid sorgliga visor, från Cecilia Lind och andra Cornelis Vreeswijk-låtar till Vem kan segla för utan vind och I en sal på lasarettet, en fruktansvärd liten visa om en dödssjuk flicka. Höstvisan sjöng jag ofta, den är så vacker, lyssna.
Jag grät när Cornelis dog, då var jag nio år gammal. Min dröm var att sjunga "Jag hade en gång en båt" tillsammans med honom, men jag insåg att det aldrig skulle bli så.
Sen dess har självförtroendet minskat till mer realistisk nivå (min far fick mig alltid att känna mig speciell, unik, fantastisk, något jag fick lida för i skolan där det var totalförbjudet att sätta sig över jante-lagen) och musiken fick jag från andra i stället för att ge den.
Idag lyssnade vi på Thåström i bilen, högt! Det var en sån skön känsla, det grå försvann, vardagen kastades ut genom fönstret och jag fylldes upp av hans hesa stämma. Imperiet! Minnen! Det är dags att börja lyssna igen. Jag är en idiot! Vad har jag hållit på med?

Att bli berörd

Jag minns när jag hörde en av mina absoluta favoritlåtar Antony & The Johnsons "Hope There’s Someone" för första gången. Det var en musikjournalist på P3 som var helt frälst i Antony & The Johnsons och som använde ord som "magiskt", "förtrollande" och "sorgesamt". Jag låg hemma på min säng och lyssnade och drunknade och i den sköra rösten, i pianoackompanjemangen och stråkarna, i texterna.

Hope there's someone
Who'll take care of me
When I die, Will I go

Hope there's someone
Who'll set my heart free
Nice to hold when I'm tired

Jag hade just lämnat en trasig relation bakom mig och tyckte att det mesta kändes tomt och meningslöst. Och jag grät. Det kan vara så skönt att låta sig omslutas av sorglig musik, med texter som sorterar tankarna, sätter ord på det onda i bröstet.

Lika fantastiskt är det när jag läser en text som gör att det hugger tag i mellangärdet. Den här texten om ensamhet aktiverar alla mina rädslor och gör mig tacksam över att slippa ensamheten, att slippa känna så som jag gjorde den där kvällen.

Två år senare såg jag äntligen Antony & The Johnsons live, i Dalhalla i Dalarna. Åkte 30 mil för att lyssna till dem, och jag var i himlen hela konserten igenom. Om den roadtripen kan du läsa i min gamla blogg.

Kontraster

Efter hela dagar med Ida ena dan, och Elisabeth och våra bebbar den andra, gick jag på fest hos Herr Klang. Tema: RYSKT! Jag klädde mig lite hor och urtvättat, funkar det?

Kontraster, vilka som helst, jag gillar dem. De får mig att se klart och uppleva livet starkare. Och uppskatta det jag har, det som faktiskt betyder något. Men det här ytliga - att posera, mingla, jämföra, se blasé ut fast det är så viktigt - jag gillar det också i lagom liten dos. Och jag tycker om de olika sorters människorna. Ena dagen Idoltittar-bullbakar-träningsoverallermänniskor, andra dagen ett glas dyrt vin hos företagarkusinen med nybyggd stekarvilla, vernissage med klubb-konst-medie-människor, de äkta barndomsvännerna, familjen, släkten, elitist-kollegorna på jobbet. Tycker om dem alla, eller är åtminstone intresserad av dem alla då jag tror att de alla har nåt att lära mig - men ibland undrar jag vem jag är i allt detta.

Julmarknader, eld, glögg och promenader

Har åkt runt på julmarknader i Gamla stan och Kungsträdgården, promenerat mellan gränder och vid det iskalla Stockholmsvattnet. Fikat på Djurgården, tagit färjan till Slussen. Sett vackra byggnader, druckit kaffe med tända ljus, pratat. Jag önskar att det gick bättre att beskriva. Känslan av frisk kall luft mot kinderna, frostiga kullerstenar, Folke som ler i vagnen, rött, guld, brända mandlar, mörk grandoft, glögg, eld. Eld doftar så gott. Som när vi åkte skoter när jag var liten och hamnade i en stuga långt uppe i Finnmarken och tände brasor och grillade korv. Fast nu dofterna i stan - så mycket bättre.